måndag 27 september 2010

Så går det upp ... så går det ner

Ja, energinivån alltså. Efter beskedet på onsdagskvällen att jag inte fick jobbet så hände någonting (?) På torsdagen gick jag hem tidigare för att ta emot vårt nya torkskåp. Den eftermiddagen kände jag mig jätte effektiv och fick gjort massor av saker. Fredagen var helt OK på jobbet och eftermiddag/kväll var jag hos frissan. Lördagmorgon före kl 7 stod jag och bakade bröd (!) för att sedan åka till skolan 10-16. På kvällen var det dammiddag. Söndagen kom och jag gick ut genom dörren kl 8.15 och tog en promenad (+ fotade) genom skogen/bergen och en bit i stan för att komma fram till skolan lagom till kl 10 (skola 10-16 på söndagen också). Sedan efter lunchen så var det som om jag bara fick total soppatorsk. Energin tog tvärslut! ... så vart kom den ifrån till att börja med egentligen? Kanske hade jag omedvetet oroat mig för den ekonomiska biten om jag hade fått jobbet? Jag vet inte ... Men energinivån gick väldigt påfallande upp flera snäpp men sedan dessvärre hamnade jag plötsligt på minus - och fort gick det. Det gick verkligen från en minut till en annan. Lite otäckt faktiskt. Idag går jag på tomgång.

En liten "anekdot" om torkskåpet: När lastbilen kom med torkskåpet såg jag att den hade fallit över annat gods och låg på snedden över en spetsig sak i lastutrymmet. Jag tvingade chauffören att göra en anteckning på fraktsedeln om detta. Leverans till dörren var det bara - utanför. Där stod jag med ett stort skåp som jag inte kunde rubba. När maken väl kom hem och vi baxat in den så ser vi (så klart) att skåpet är buckligt - dörren så klart så det syntes ordentligt *suck* Jag fotade och skickade in en reklamation och ser då att vid reklammation får skåpet inte användas! Jag bad om en ny dörr bara ... men se det gick inte, de skall komma med ett nytt skåp (till dörren) och skall då hämta upp det gamla - färdigemballerat och klart (!) Så nu måste vi försöka få ihop emballaget igen (hur då?) och få ut åbäket genom dörren. Eftersom jag inte får använda skåpet tar torktiden för en tvätt nu ca 24 timmar - men hjälp av högt uppskruvad golvvärme och en bordsfläkt på högsta läge. Det känns energisnålt och är fantastiskt effektivt - not!

Så vill jag bjuda på en höstbild från i söndagsmorse:

onsdag 22 september 2010

...

... nu har jag tappat lusten totalt känner jag. Jag är trött på allt. Framför allt är jag TRÖTT. Det troliga är väl att det är just att jag är trött som orsakar att jag är trött på allt. Jag har ingen energi, ingen gnista. Allt är jobbigt. Om jag inte hade ett huvud som förde lite resonemang så hade jag sagt upp mig och sedan tillbringat en månad eller två hemma i sängen. Jag känner ju igen det hela ... lösningen är vila och återhämtning, Men när då!!?? Det är ju det som är problemet. Jag är en fd sjukskriven för utmattning. Min tröskel är inte lika hög som andras eller i alla fall inte lika hög som den ursprungligen var. Min kalender fylls på men jag försöker skaffa lite andningspauser men det är inte lätt. Just nu känns det dock som att en liten andningspaus inte är tillräckligt. Jag behöver riktig vila. Det är inte så att jag stressar ihjäl mig på jobbet (inte hela tiden i alla fall) men att schemat är överfullt räcker för att få mig ur balans. Den här veckans schema:

Mån: vanlig arbetsdag - enbart (men även ett läkarbesök med E) Hemma ca 17.30
Tis: vanlig arbetsdag - enbart (men specialfix med E som skulle fotograferas) Hemma ca 17.30
Ons: vanlig arbetsdag + terapi efter jobbet (+ matsäcksfixande till E som skulle på utflykt) Hemma ca 19.00
Tors: läkarbesök före jobbet, jobba sent, handla Hemma ca 21.00
Fre: vanlig arbetsdag + frissan efter jobbet (+ fix med E på morgonen inför skolaktiviteter) Hemma ca 18.30
Lör: skolan 10-16 + dammiddag på kvällen
Sön: skolan 10-16 + E på kalas på kvällen (här har jag dessutom tackat nej till en inbjudan jag fick på kvällen)

... och sedan är det måndag igen och veckan börjar om. I detta schema borde jag klämma in motion för att må bättre och orka mer. OK, då får jag antingen ta det direkt efter jobbet vilket skulle innebära att jag inte hann hem till middagen och inte fick träffa E alls innan han sover. Efter han har somnat då? Jag är kvällstrött, har jag sagt det? Att plugga skall jag också klämma in någonstans. Mitt blodtryck är fortfarande inte under kontroll. Skall återigen på återbesök om ca 1 mån och visar det ingen bättring då så blir det tillägg i medicineringen (inte höjning av dosen för det har jag gjort till max dos av de tabletter jag äter). De är på mig om vikten av att äta rätt och motionera samt stressa mindre. No shit? *suck*

Oj så positivt! Sorry!

måndag 20 september 2010

94,3% förlorade valet

Ja så ser jag det. Sverige har lyckats med det omöjliga och gjort 94,3% av befolkningen till förlorare i ett demokratiskt val! Jag skäms idag för hur "vi" har röstat, att vi har tillåtit ett rasistiskt parti att komma in i rikstagen. Pratar man med en Sverige Demokrat så är de inte alls rasister ... det vill de låta påskina i alla fall. Jag har än "vän" (barndomskamrat) som är högerextremist ... på FB skrev hon i sin status igår "Rösta INTE på riksdagspartierna som valt att sälja ut oss och tvinga oss leva under utomstående stats lagar. Vill ni vara fria? Visa det. Acceptera inte att vi blir slavar" Hur normalt och sunt känns hennes omvärldstolkning? Det spelar ingen roll hur mycket SD's ledning försöker tvätta bort en stämpel då anhängarna (och säkert ledningen också?) känner så här. Skrämmande! Och dem har vi röstat in att hjälpa till att styra vårt land! Nu sitter vi här med en icke-majoritetsregering (saknas futtiga 0,7%) och de skall lyckas navigera ett Sverige genom stormiga vatten. Omvärlden är ju inte så stabil just nu. Illa.

Jag har alltid försökt att undvika att kommentera ovan väns statusar på FB då jag har varit rädd för att få alla hennes partivänner efter mig. Igår fick jag dock nog och kände att nu är det ta mig f-n tid att någon står upp mot eländet och säger ifrån. Så det gjorde jag. Lite rädd är jag ... Bara det säger ju en hel del! Jag kommenterade och munhuggs med andra på FB också men då mellan blått och rött. Visst kan känslorna gå höga även där men rädd det blir jag inte. Lite förvånad och beklämd blev jag dock av vissas extrema hållning även där. Man behöver inte kalla andra sidan för svin bara för att man inte håller med dem.

Nä, lite medmänsklighet och empati skulle tydligen behövas lite varstans. Allt är inte svart eller vitt. Det finns en ganska stor gråskala där imellan. Mindre lyckligt lottade behöver mer hjälp och omsorg men även de som kämpar hårt och sliter för att tjäna ihop en framtida trygghet måste kunna få göra det. Det måste ju finnas ett mellanting ... och min personliga åsikt är att % är ganska bra. För hur man än resonerar så är 30% av 15000:- = 4500:- och 30% av 100000:- = 30000:- Och 30000:- är faktiskt mer än 4500:- så jag förstår inte resonemanget att den som tjänar 100000:- betalar mindre i skatt än den som tjänar 15000:-.

torsdag 16 september 2010

Nej, inget nytt

Jag tycker ju att de borde höra av sig i vilket fall som helst ... Börjar bli lite grinig på dem känner jag. Nåja, jag tjänar ju bra mycket mer pengar på nuvarande jobbet ändå så jag kan ju passa på att starta upp alla projekten hemma då: omtapetsering i sovrummet & E's rum + nya garderober till båda rummen, beställa canvas på några av mina foton för att ha på sovrumsväggen. Julklappar kostar ju en del del också. Och självklart lurar ett ännu bättre jobb bakom hörnet!

Fick ett mail härom dagen från en vän - ett riktigt mail. Det handlade om livet i stort och smått, om vad som är livskvalitet. Det kändes så skönt att få ett sådant mail! I veckan hade vi studiegruppträff där en av deltagarna reflekterade över hur skönt det är att komma till skolan eller studiegruppträffar för där kan man filosofera över sådant. Det händer så sällan "där ute i verkliga livet". Kanske var det därför jag tyckte mailet "från verkliga livet" var så underbart att få?

Och så har jag reflekterar över hur lyckligt lottad jag är som har min underbara E. Att just jag får vara hans mamma ♥ Att just jag har fått lyckan att bli mamma. Härom morgonen satt jag på toa och gav samtidigt en massa förmaningar (tjatade) på honom och kände att det var så underbart att jag hade någon att tjata på.

onsdag 8 september 2010

Uppdatering av läget

Det är fortfarande status quo. Ännu inget nytt från "mitt nya jobb". Ja, ja, om det är menat så får jag det annars så väntar ett mycket bättre runt hörnet.

Lillskrutten min är inne i en känslig period tycks det. Häromdagen blev jag riktigt orolig då han verkligen var jätte ledsen. Han såg helt "off" ut när jag kom hem och när jag frågade vad som var fel så rasade hans värld. Han bara grät och grät och sade att hans liv var värdelöst och hela världen var emot honom och alla var dumma (han var vid tillfället väldigt hungrig skall väl tilläggas). Det skrämde mig lite att han var ledsen. Tänk om han kanske utvecklar en depression? Eller om han känner så här fast än värre när han blir tonåring. Vad kan hända då? Vi pratade i alla fall länge och väl och han fick gråta ut i min famn. Egentligen var det ingenting som var fel mer än hunger och ingen kompis att leka med just då. Jag hoppas pratstunden hjälpte (det gjorde den för stunden i alla fall). Jag var väldigt tydlig med honom att han aldrig skall gå undan med sina ledsna känslor utan komma till mig eller sin pappa istället. Dagen efter (också innan middagen) var han också off men då pratade vi bara lite, inga tårar så det var inte fullt lika illa. Men jag tycker ändå det är skrämmande ...

torsdag 2 september 2010

Neggoinlägg

Idag är jag på gnällhumör - alltså ett blogginlägg i neggo-tecken.

Om man blir arg eller irriterad på någon skall man rikta frågan mot sig själv vad det är hos mig som väcker dessa känslor ... det låter ju bra och användbart ... eller inte! Objektet för min irritation (ständiga irritation) är min chef. H*n skall alltid visa att h*n är chef och gör det på ett sätt så i alla fall jag blir tokig och känner att h*n har 0 förtroende för mig. H*n ger ORDER om allt, och då menar jag allt - i minsta detalj. Det är som om jag inte har en hjärncell att tänka med utan måste bli beordrad minsta lilla. Det är väl snarare så att den är chefens kontrollbehov och behov att visa att h*n är chef som är problemet, inte mina hjärnceller. Jag pratar alltså om order á la "när du går på toa så fäll upp locket innan du kissar och glöm inte låsa dörren". H*n ger order om självklara saker som en 3-åring skulle fatta. Ibland får h*n för sig att släppa lite på kontrollen och ger då order om att jag skall utföra en uppgift på mitt sätt.Fine ... om det inte vore så att eftersom jag inte har gjort exakt så som h*n hade tänkt sig (men inte sade) så får jag göra om allt efter millimeter-direktiv från chefen. Jag VET att det inte är mitt jobb det hänger på utan att ingenting är bra om det inte görs exakt på chefens sätt. *suck* Dessutom beter h*n sig som ett barn och gormar och slänger stolar i väggen och stormar ut ... och ber inte ens om ursäkt efteråt. H*n har uttryckligen sagt att h*n skiter hur jag och kollegan mår eller hur vi har det hemma, det är bara jobbet h*n bryr sig om. Inspirerande? Tror inte det.

Sedan stör jag mig på självgoda människor som inte har någon som helst ödmjukhet eller självinsikt. Fast sådana människor stör jag mig inte jämt på utan brukar bara notera det och föredra att inte beblanda mig med dem. Idag stör mig nästan allt dock! PMS? ;-)

Jobbet jag har sökt och skulle få reda på den här veckan ringde - de har inte fattat beslut än utan återkommer nästa vecka istället. De måste välja mig!! Jag vill inte jobba där jag är!

Sorry gott folk för trist läsning!