Detta inlägg kommer att bestå av en hel massa "skitsnack" och gnäll över en viss person. Jag vill varna för detta redan nu så de eventuella läsare jag har kan välja att sluta läsa här.
Jag har en person i mitt liv som jag för länge sedan insett att hon är en stor energitjuv (för min del). Igår blev det bara så otroligt uppenbart. Jag hade bjudit hem henne och en till på middag samtidigt som jag hade fått en inbjudan till lite tjejmys hos en annan. En krock alltså. Då det andra tjejmyset startade tidigare än min egen middag befann jag mig där i ca 1,5 timma innan jag behövde gå hem. Vi hade så trevligt och hade givande konversationer både djupa som dråpliga. Alla nivåer alltså. Väl hemma och denna person intar huset så känner jag hur jag blir tröttare och tröttare. Det står mig upp i halsen.
Varför?
Enligt mig har denna människa ingen empati och är bara intresserad av sig själv. Gårdagskvällen samtalsämne bestod till 95% bara om hennes jobb. Så snart vi pratar om annat så leder hon in det på sitt jobb igen. Det må väl vara hänt om hon skulle prata om sitt jobb ... Det är sättet hon pratar om det som får mig att bli så trött. Alla gör fel, ingen sköter sitt jobb (förutom hon då). Hennes chefskollegor jobbar på fel nivåer och vissa nya chefer är så orutinerade som kommer från "vischan" och har ett helt annat chef-skap än det som enligt henne är rätt. Hon tycker de gör fel som låter sina undersåtar fatta beslut, de är ju faktiskt chefer och bör bestämma. Hennes egna undersåtar är klåpare som aldrig gör rätt så hon gör om deras jobb. De på andra avdelningar kan inte sina jobb. Chefer skall inte ha "köks-tjänst" (tillhöra grupper som skall hålla köket på arbetsplatsen ren) för det är slöseri med pengar då de har högre löner.
På detta sätt har hon klagat på allt och alla på hennes arbetsplats i alla år. Arbetsplatsen har vuxit och består nu av många filialer och många medarbetare och chefer. Ändå är det fel på alla. Att det alltid finns några "nötter" på en arbetsplats är inte konstigt. Men då alla under alla år alltid har varit det så undrar jag hos vem problemet ligger. Jag förstår om hennes undersåtar inte gör ett bra jobb. Har man en chef som aldrig är nöjd och inte låter en ha ansvar så ger det absolut ingen motivation till att göra sitt bästa.
Hon är tyvärr så här privat också. Det är hon, hon och hon och andra får anspassa sig. Hon nervärderar (säkert omedvetet) dem omkring henne. T ex när jag var sjukskriven för utmattning fanns ingen förståelse hos henne eller uns av empati eller ens sympati. När hon senare började få diverse symptom som tydde på samma diagnos försökte jag uppmärksamma henne på detta och gav en hel hoper med tips och råd. Jag vet i och för sig att det är svårt att ta till sig när man själv sitter där men det kunde hon när hon fick samma tips och råd från annat håll (en inhyrd konsult). Han var plötsligt super smart och hade så mycket att komma med ... exakt samma saker som jag hade sagt innan. Men då kom det från mig och min egen erfarenhet och min samtalscoachutbildning (2 år lång) värderade hon till 0 (jag tillhör ju den skaran som förblir mindre värd och mindre vetande än henne).
Ett annat exempel som alltid har gnagt i själen på mig (och fortfarande gnager) är när sonen föddes. Hennes kille hade gjort slut några månader tidigare och hon var fortfarande ledsen och ringde jämnt. Jag lät henne ringa och prata och prata och prata ... Ni som har barn vet hur förskräckligt trött man kan vara den första tiden men jag lät henne hållas. Om jag yppade någonting om sonen så fortsatte hon prata om sitt. Så jag slutade prata om min nyfödda son. Några år senare fick jag slängt i ansiktet att "det verkar som du skäms för din son". !!!!!!!!!!!!!!!! Hon har visserligen inga barn men för i h-vete!! Finns det någon endaste mamma i världen som skäms för sitt barn? En ren total förolämpning! Mitt icke-pratade om sonen berodde ju helt på att hon aldrig ville lyssna eller brydde sig.
En liten petitess i sammanhanget men som också visar på hur hon "tänker". Vi var på en semesterresa i Medelhavet. Vi var ombord på en badbåt och hade placerat våra handdukar på soldäck. Då jag hamnade i hörnet vid en reling = skugga från 2 håll drog jag ut handduken mer mot mitten för jag ville sola. Då tyckte hon jag var egoistisk för andra på båten ville ju också sola. "Andra" = sådana vi inte kände och som inte alls klagade över att jag låg något närmare dem. Om hon nu tyckte jag var så egoistisk så kunde hon väl ha lagt sig oegoistiskt i skuggan då!
En annan semester då min värld i princip rasade samman och jag bröt ihop och grät (för första gången i mitt liv framför någon) så fick jag en klapp på axeln men beskedet att hon hade det jobbigt också .... och så började hon prata om sitt jobb igen. Den 3e personen som vid detta tillfälle var med oss blev skitförbannad - vilket kändes enormt skönt måste jag säga.
Tyvärr har jag inte mod och kraft (eller vilja?) att ta mig ur denna relation. Hon har funnits i mitt liv sedan klass 1 i lågstadiet.
Phu! Nu har jag fått ur mig det och kan förhoppningsvis tänka på annat.
Jag har en person i mitt liv som jag för länge sedan insett att hon är en stor energitjuv (för min del). Igår blev det bara så otroligt uppenbart. Jag hade bjudit hem henne och en till på middag samtidigt som jag hade fått en inbjudan till lite tjejmys hos en annan. En krock alltså. Då det andra tjejmyset startade tidigare än min egen middag befann jag mig där i ca 1,5 timma innan jag behövde gå hem. Vi hade så trevligt och hade givande konversationer både djupa som dråpliga. Alla nivåer alltså. Väl hemma och denna person intar huset så känner jag hur jag blir tröttare och tröttare. Det står mig upp i halsen.
Varför?
Enligt mig har denna människa ingen empati och är bara intresserad av sig själv. Gårdagskvällen samtalsämne bestod till 95% bara om hennes jobb. Så snart vi pratar om annat så leder hon in det på sitt jobb igen. Det må väl vara hänt om hon skulle prata om sitt jobb ... Det är sättet hon pratar om det som får mig att bli så trött. Alla gör fel, ingen sköter sitt jobb (förutom hon då). Hennes chefskollegor jobbar på fel nivåer och vissa nya chefer är så orutinerade som kommer från "vischan" och har ett helt annat chef-skap än det som enligt henne är rätt. Hon tycker de gör fel som låter sina undersåtar fatta beslut, de är ju faktiskt chefer och bör bestämma. Hennes egna undersåtar är klåpare som aldrig gör rätt så hon gör om deras jobb. De på andra avdelningar kan inte sina jobb. Chefer skall inte ha "köks-tjänst" (tillhöra grupper som skall hålla köket på arbetsplatsen ren) för det är slöseri med pengar då de har högre löner.
På detta sätt har hon klagat på allt och alla på hennes arbetsplats i alla år. Arbetsplatsen har vuxit och består nu av många filialer och många medarbetare och chefer. Ändå är det fel på alla. Att det alltid finns några "nötter" på en arbetsplats är inte konstigt. Men då alla under alla år alltid har varit det så undrar jag hos vem problemet ligger. Jag förstår om hennes undersåtar inte gör ett bra jobb. Har man en chef som aldrig är nöjd och inte låter en ha ansvar så ger det absolut ingen motivation till att göra sitt bästa.
Hon är tyvärr så här privat också. Det är hon, hon och hon och andra får anspassa sig. Hon nervärderar (säkert omedvetet) dem omkring henne. T ex när jag var sjukskriven för utmattning fanns ingen förståelse hos henne eller uns av empati eller ens sympati. När hon senare började få diverse symptom som tydde på samma diagnos försökte jag uppmärksamma henne på detta och gav en hel hoper med tips och råd. Jag vet i och för sig att det är svårt att ta till sig när man själv sitter där men det kunde hon när hon fick samma tips och råd från annat håll (en inhyrd konsult). Han var plötsligt super smart och hade så mycket att komma med ... exakt samma saker som jag hade sagt innan. Men då kom det från mig och min egen erfarenhet och min samtalscoachutbildning (2 år lång) värderade hon till 0 (jag tillhör ju den skaran som förblir mindre värd och mindre vetande än henne).
Ett annat exempel som alltid har gnagt i själen på mig (och fortfarande gnager) är när sonen föddes. Hennes kille hade gjort slut några månader tidigare och hon var fortfarande ledsen och ringde jämnt. Jag lät henne ringa och prata och prata och prata ... Ni som har barn vet hur förskräckligt trött man kan vara den första tiden men jag lät henne hållas. Om jag yppade någonting om sonen så fortsatte hon prata om sitt. Så jag slutade prata om min nyfödda son. Några år senare fick jag slängt i ansiktet att "det verkar som du skäms för din son". !!!!!!!!!!!!!!!! Hon har visserligen inga barn men för i h-vete!! Finns det någon endaste mamma i världen som skäms för sitt barn? En ren total förolämpning! Mitt icke-pratade om sonen berodde ju helt på att hon aldrig ville lyssna eller brydde sig.
En liten petitess i sammanhanget men som också visar på hur hon "tänker". Vi var på en semesterresa i Medelhavet. Vi var ombord på en badbåt och hade placerat våra handdukar på soldäck. Då jag hamnade i hörnet vid en reling = skugga från 2 håll drog jag ut handduken mer mot mitten för jag ville sola. Då tyckte hon jag var egoistisk för andra på båten ville ju också sola. "Andra" = sådana vi inte kände och som inte alls klagade över att jag låg något närmare dem. Om hon nu tyckte jag var så egoistisk så kunde hon väl ha lagt sig oegoistiskt i skuggan då!
En annan semester då min värld i princip rasade samman och jag bröt ihop och grät (för första gången i mitt liv framför någon) så fick jag en klapp på axeln men beskedet att hon hade det jobbigt också .... och så började hon prata om sitt jobb igen. Den 3e personen som vid detta tillfälle var med oss blev skitförbannad - vilket kändes enormt skönt måste jag säga.
Tyvärr har jag inte mod och kraft (eller vilja?) att ta mig ur denna relation. Hon har funnits i mitt liv sedan klass 1 i lågstadiet.
Phu! Nu har jag fått ur mig det och kan förhoppningsvis tänka på annat.
