fredag 6 augusti 2010

Gillar inte hur jag känner

Jag är ett riktigt svin faktiskt och en väldigt dålig vän. Varför? Jo jag har en gammal vän som jag inte alls känner medlidande för fastän hon har det jobbigt och mår dåligt. Jag orkar liksom inte bry mig - längre. Orkar inte ta hänsyn till henne längre. Jag visar henne ingen medkänsla men är inte heller dum mot henne, bara ganska icke-medkännande.

Det har sin historia ganska långt tillbaka nu. Jag har aldrig visat känslor men alltid varit den folk har pratat med. När E föddes genomgick jag diverse känslostormar (av förklarliga skäl - att få barn är omvälvande) och var stundtals väldigt trött. Några månader innan E föddes hade min väns kille gjort slut. Hon var jätte ledsen och ringde ständigt och jämt och pratade av sig. Detta fortsatte hon med även efter E's födelse. Jag spenderade många av E's sovstunder pratandes med min vän i telefon när allt jag önskade var att få sova. Berättade jag någonting om min upplevelse av att få barn bytte hon genast ämne till sin hjärtesorg igen. Följden blev att jag slutade prata om E helt och hållet för att inte "störa" henne med min mamma-lycka. Något år senare fick jag slängt i ansiktet av henne att "det verkar som om du skäms för E" !! Den kommentaren tog kan jag säga. Den taggen sitter kvar än.

Några år senare blev jag sjukskriven för utmattning. Någon förståelse för detta fick jag inte av min vän. Vi pratade inte om det men jag var "tråkig" som inte ville göra saker. Ytterligare senare höll min värld på att rasa samman som ett korthus på alla fronter och jag, helt olikt mig, bröt ihop öppet och bara grät när min vän var med. Tröst? Nej, bara en klapp på axeln och sedan pratade hon om sitt igen.

Med tanke på min bakgrund som sjukskriven för utmattning kände jag väl igen hennes symptom och försökte påkalla detta för henne men utan resultat. Jag var på henne vid upprepade tillfällen men inget resultat. Sedan går hon till en psykolog som säger precis vad jag har sagt och då tar hon till sig men ändrar inte sitt beteende. Ja, jag vet att det är svårt att ändra hur man är och att man antagligen själv måste hamna i skiten först innan man ändrar sig ... men ändå. Varför räknas det andra säger och inte det jag säger som faktiskt har upplevt det?

Nu jobbar jag heltid + går i skolan + har familj = inte mycket tid över för annat och allt för lite tid för mig själv. Min kropp säger ifrån i form av skenande blodtryck. Nämner jag skolan, jobbet, familjen, hur jag mår eller vad f-n som helst så byts det ämne till hennes arbetssituation eller hur jobbigt hon just nu har med en åldrig förälder. Hon talar ofta om att hon börjar känna sig utbränd och hon gick bara hem och grät ... Mitt gensvar (inombords): Jaha. Det är ju inte vad jag säger men det är vad jag känner. Urusel vän. Jag erbjuder mig inte att hjälpa till fastän jag känner att jag borde. Jag öppnar inga dörrar precis.

Jag tycker inte om mig själv sådan här! Jag vet ju vad empati kan göra för en människa och jag ser ju att hon vill ha det men jag kan inte ge henne det. Jag känner mig enormt snål. Visst, det har väl sin bakgrund men jag vill inte "betala tillbaka med samma mynt" ... men jag klarar inte mer än bara lyssna.

3 kommentarer:

  1. Det låter som om hon tar mer än hon ger. Fundera på om hon är en tillräckligt bra vän för att ha kvar i din närhet. Annars får du skapa distans till henne. Du ska må bra i vänförhållandet också, och det verkar inte riktigt som du gör det.

    Kram fina Tina

    SvaraRadera
  2. Du får väl göra som somliga gjorde med mig: "SLUT" ;-) Nej förlåt, det var ett dåligt skämt. Jag förstår dig till fullo. Och faktum är att det är förbannat jobbigt att alltid vara regelrätt och enligt beteendevetenskapen korrekt. Duktigheten ersätts av spontanitet... och häpp så ska man få dåligt samvete? Nej, lägg ner det dåliga samvetet över din reaktion. Tillåt dig känna och lyssna till ditt hjärta. Din "vän" låter som en sann energitjuv dessvärre. Kram

    SvaraRadera
  3. Hon vill inte ha din empati utan din energi. BRYT med denna sk vän. Man ska ha ett utbyte av en vän och hon bara tar och tar. Det du känner är en sund reaktion, jaha? Och? Hon har ansvar för sitt liv och du för ditt, ta hand om dig och umgås med sådana som ger dig något tillbaka. KRAM Kaiza

    SvaraRadera