söndag 18 januari 2015

Vikten av rätt förebild

Jag har tänkt på det förut. Jag vet att min kusin var den jag ständigt jämfördes emot och att jag därför aldrig nått upp till de högt uppsatta målen. Vad jag precis insett är att jag själv också hade henne som förebild och hur det har förvrängt mitt synsätt av vad som är "rätt".

Min måttstock för vad som var rätt var en lång, smal, mycket vacker och intelligent kvinna. Vi pratar lite drygt 175 cm och BMI på den undre skalan (underviktig). Vi pratar vacker i form av klassiskt fotomodellvacker och en intelligens som gav betyg 4 och 5 i samtliga ämnen utan att plugga (i nutid har hon fått 2,0 på högskoleprovet = högsta man kan få).

Om ovan är den "normala", hur skulle jag då någonsin kunna räknas som mormal? Jag var ju "kort" (166 cm = snittlängd), "tjock" (mitten/övre skalan av "normal" på BMI - idag tyvärr fetma på BMI-skalan) och fick betyg 3 och 4 utan att plugga. Utseendet tämligen normalt, varken ful eller vacker.

Nu när jag reflekterar över detta så ser jag ju att jag hade mindervärdeskomplex helt i onödan. Hade jag haft en realistisk förebild för hur man skulle se ut och vara så hade jag antagligen haft ett helt annat utgångsläge i mitt liv. Det ledsamma är att de vuxna runt mig också mätte mig jämfört med henne. Hur skulle jag själv då förstå att jag inte skulle göra det?

Hade jag haft en annan självkänsla om jag haft rätt måttstock? Hade jag kanske inte alls varit fet idag? Hade jag vågat mig ut i världen och tagit för mig på ett annat sätt istället för att be om ursäkt för den jag är?