Den inre resan

100702:
Det kanske är sant som läraren sade att man behöver sommarlovet för att slippa tänka på sin inre resa, att ge allt tid att sjunka in istället. Jag känner mig lite vilsen, rotlös ... jag är ju inte "klar" än. Det är tur att jag vet att skolan hägrar till hösten. Samtidigt är det skönt att vara "fri". Mina egna krav på utveckling vilar lite och samtidigt får jag tid att läsa och reflektera över vad jag vill. Jag har läst Agneta Sjödins "En kvinnas resa" och "Vändpunkter" - bra och lättlästa med lagom mycket tänkvärdheter. Framför allt har de en stor igenkänningsfaktor hos mig. Vad skönt! :-) Jag ser samma budskap upprepas gång på gång på gång men i många olika skepnader och från olika ställen, inte bara från litteraturen. Och budskapet känns naturligt. Det kan sägas på många olika sätt men innebörden är ändå det samma. Det känns som om jag har knäckt koden. Jag har skrivit innan om att jag har möten med människor på ett annat plan nu. Jag har 3 exempel ("bekräftelser") från helt nyligen på att jag har slagit in på min bana, på rätt bana för mig.

  • "Jag pratar med dig för du har alltid så kloka svar att komma med"
  • "Mötet med dig gav både energi och ett lugn på samma gång"
  • "Skulle vilja ta lunch med dig och bara prata lite när jag kommer tillbaks. Du har en lugnande inverkan, så hade det varit ok för dig så hade jag blivit hemskt tacksam"

Kommentarer som de ovan värmer mitt hjärta ♥

**********************************************************

100526:
Jag kan inte annat än att sucka djupt och undra vart det gick fel. Ca 1 år innan E föddes började min fars hälsoproblem. Han åkte in och ut på sjukhus för att han hade svårt att andas. Det "akuta" höll i sig kanske 1,5 år för att sedan vara under kontrollerade former med hjälp av mediciner etc ... trodde jag. Idag ringde mamma och frågade om hon kunde hämta E senare än kl 13 (mamma och pappa hämtar alltid E på onsdagar) för pappa hade ingen husnyckel med sig när han åkte in akut i måndagskväll (idag är det onsdag!) och nu väntar på läkaren för att troligtvis få åka hem idag. Jag hade ingen aning om att pappa var inlagd! Varför meddelar ingen mig det? Jag frågade mamma och fick kommentaren "men det här händer ju ibland" ... ja, för flera år sedan replikerade jag och fick då svaret att nej, det händer lite då och då! Min pappa har alltså åk in akut flera gånger och ibland varit inlagd (som nu) utan att de har ansett att det är någonting att berätta för sitt enda barn! :-(
Men som jag skrivit om innan (tror jag) så finns ju inga negativa känslor, allt är bara bra, bra, bra - jämt ... enligt min mamma. Förnekelse, förnekelse, förnekelse. Det mest troliga den dag min far stryker med då han inte får syre är att mamma lite förbigående nämner det under ett telefonsamtal för att sedan babbla vidare om någonting annat. Det är så jag har fått tidigare dödsbud (som är få som tur är).

 
**********************************************************

 
100512:
Igår var det skola igen och ännu en jobbig insikt föll över mig (utöver det jag skrev om nedan 100506). Förra insikten fick mig att gå runt i en gråtfärdig ledsen bubbla en hel dag. Men det var dagen efter skolan då insikten liksom sjunkit in. Insikten igår kom genast och så även tårarna. Visserligen ett hyfsat kontrollerat flöde (eller i alla fall ett försök till kontroll, hade det varit kontrollerat hade tårarna inte kommit alls) men ändå. Insikten? Jo den fina sanningen (min sanning) att jag redan i en mycket ringa ålder berövades en identitet. "Jag" blev effektivt utplånad redan som litet barn. "Jag" fick aldrig chans att utvecklas. Denna utplåning fortgick under hela min uppväxt och har väl egentligen fortsatt ända tills nu (igår) även om jag nu är vuxen och har en större makt över mitt eget liv. Nu när jag fått insikten också kan jag börja agera annorlunda. Men hur börjar jag bygga upp en identitet på en grund av flera decennier långt uppbyggd icke-identitet?

 
**********************************************************

 
100508:
I tisdags (100504) skulle vi rita en bild för 5 olika frågor:
  1. Vem är jag
  2. Vart kommer jag ifrån
  3. Varför är jag här, vad är min uppgift
  4. Hur långt har jag kommit med min uppgift, vart befinner jag mig
  5. Vilket är mitt nästa steg på min väg
Bilderna jag gjorde:

Vi fick sedan i läxa att titta på bilderna och fundera kring dem. Det har jag gjort idag och kommit fram till att universum är vacker.
  • Vi är alla som garnnystan bara olika mycket uppnystade
  • Vi bildar alla ett nät, ett gemensamt nät men med individuella trådar
  • Vi möts, vi trasslas ihop och vi skiljs
  • Vi kan bilda oändliga mönster både enskilt och tillsammans
  • Mönstren tar aldrig slut och kan varieras i det oändliga
  • Vi bildar alla vackra mönster och bildar gemensamt ett vackert nät
  • Vi bidrar alla med hur nätet ser ut

**********************************************************

100506:
Det här blir inget långt inlägg. Jag vill bara göra en liten notering. En sorglig sådan får jag väl säga, en sorglig insikt: Jag blir ärligt och genuint förvånad varje gång (de få gånger det händer) jag inser att någon faktiskt tycker om mig för mig. Denna insikt gör ont långt in i själen dels för att det visar på hur jag innerst inne värderar mig själv men också för att dessa insikter kommer så sällan. Jag önskar och hoppas på att de kommer så sällan för att jag inte tar till mig insikten ... men tyvärr tror jag inte att det beror på det :-(

**********************************************************

100422:
Igår tog jag upp med min terapeut hur jag skall kunna lära mig att tycka om mina inre barn. Hittills har jag bara lyckats tycka om den allra minsta och inte alls haft någonting till övers för övriga som jag ansett alldagliga, trista och inte alls några att tycka om. Men för att kunna bli "hel" behöver jag ta hand om resterande ungar också. Igår var det tonåringen som fick komma till tals. Jag vill inte här gå in på detaljer men kontentan av min tonårings önskan är att inte lämnas ensam i världen. Hon vill kunna försöka att stå på egna ben men med vetskapen om att någon vuxen [nu: mitt vuxna jag, då: mamma & pappa] finns bakom för att stötta, svara på frågor, ge råd, hålla om och trösta ... Hon vill helt enkelt inte bli lämnad ensam ute i världen redan nu för att växa upp och uppfostra sig själv. Vid meditationens var slut höll mitt vuxna jag om henne och hon kände att hon inte var ensam. Mitt vuxna jag hade även öppnat upp hjärtat och tyckte faktiskt om tonåringen. För att kunna öppna upp hjärtat hade jag innan varit uppe på det höga berget (guidad meditation) och rådfrågat den vise mannen/kvinnan (i det här fallet var det en suddig varelse utan kön och utan form).

**********************************************************

100324:
Vilken skillnad det kan vara. Terapeuten frågade vart jag befann mig idag och allt jag kunde säga var att jag mår bra och känner att jag håller på att landa. Jag satt i nästan en timma och pratade om hur bra jag mår :-) Jag känner verkligen att någonting nu har skett. Det som förut var en belastning är inte det längre. Jag fick liksom ingen ordning på saker och ting förut. Jag mäktade bara med att upprätthålla en ny sak åt gången. Så fort jag började med någonting annat glömde jag bort det förra. Jag är inte framme men på god väg. Kanske låter inte detta som någonting stort för andra men för mig är det det. Jag har
  • kommit igång med en "diet" som jag tror kan fungera och som inte känns som en belastning alls
  • köpt en motionscykel så jag kommer förhoppningsvis snart igång med försiktig träning
  • läser en vanlig bok (ej skolbok) som kvällslektyr utan att få dåligt samvete
  • pluggar på söndagar då jag är ensam hemma - och jag gör det också, det är inte bara en plan
  • ser på människor på ett nytt sätt
  • är mer accepterande mot mig själv, jag känner mig tillfreds
  • har börjat få utlopp för min kreativitet jag förut ville ha men inte hade kontakt med: fotograferar, skriver dikter, tecknar
Det är en skön känsla i kroppen. Jag kan inte riktigt beskriva den med ord eller i bild men jag ser den i mitt inre som ett slags moln som fladdrar runt i diverse underbara färger. Bilden är diffus men ändå väldigt klar. Den är luftig, fri, vacker ...

En annan sak som känns bra är att jag har pratat med personen jag hade dåligt samvete över (som jag skrev nedan). Efter jag kom hem från terapeuten förra gången skrev jag en dikt till henne. Tydligen träffade den rätt i hennes hjärta :-)

**********************************************************

100317:
Åkte till terapeuten idag utan att alls veta vad jag skulle prata om. Sedan i måndags har jag levt som i en bubbla, en bubbla jag slöt mig i strax före jag gick till skolan. Jag har känt mig ganska nere och inåtvänd. Det var vad vi utforskade idag:

Som jag har skrivit om nedan så har jag känt att saker börjar hända. Jag upplever mig själv och andra på ett nytt sätt. Jag ser världen genom nya ögon. Denna process är dock i sin linda och är mycket skör än så länge. Jag vill låta den växa sig starkare innan jag släpper in omvärlden. Det som hände var alltså att jag klev in i min kokong för att skydda mig själv och det som har börjat gro. Jag har haft väldigt dåligt samvete för att jag inte fanns till för en person i måndags - jag klarade inte det. Hade jag funnits där för henne just då hade jag raserat mig själv i processen. Hon var dock inte den enda jag inte släppte in, jag släppte inte in någon. Jag tog varken in ledsamheter eller roliga saker. Jag klarade helt enkelt inte att släppa in någonting innanför mitt skyddande skal. Jag var tvungen att skydda mig själv. Utan att ta hand om sig själv först kan man inte ta hand om andra. Och ingen annan än jag själv kan ta ansvar för mig. Var och en av oss måste ta ansvar för sig själva. Jag vill så klart finnas där som stöd och jag känner för henne men ansvaret att ta hand om henne är inte mitt, det är hennes. Det kan låta hårt men det är sant.

Idag målade jag min kokong med det sköra inuti. Jag ser hur jag kan förvara kokongen på ett säkert ställe så ingenting kan förstöra den. Jag kan tillfälligt lämna den där och sedan återkomma till den. Jag behöver inte sluta mig inom mig själv för att det skall överleva. Jag kommer att gå tillbaka till kokongen så ofta jag kan - i min ensamhet eller tillsammans med andra - i vackra kontexter. Vackra enligt mig. Vackra på olika sätt.
**********************************************************
100316:
Igår på skolan fortsatte vi att prata om relationer och om just de relationer vi tog upp senast har ändrats någonting. Jag kan mer generellt säga att jag mer och mer ser människor som de speciella människor de verkligen är. Varje person har sin egen kontext, problem, drivkrafter, historia etc. och agerar utifrån det. Jag känner att jag har mer överseende med det och en större förståelse. Vissa personers agerande som jag kanske har stört mig lite på stör mig inte längre. Jag tycker istället lite synd om dem som inte förmår att se bortanför sin egen horisont. Så inskränkt. Dessa personer tillåter jag inte ta min energi längre. Det finns andra personer som jag istället tillåter att ge mig energi. Jag har blivit mer mottaglig för det och känner att jag börjar släppa in dem som kan tillföra mig någonting. Skön känsla!

En annan skön insikt är att ingen annan än jag själv kan tillskriva mig ett värde liksom ingen annan kan ta ifrån mig mitt värde.

**********************************************************


100228:
Idag gjorde jag den guidade meditationen "Rosen" för andra gången. Rosen var först vibrerande och skiftade i regnbågens alla färger. Färgerna liksom rullade runt i rosen som en psykedelisk dans. Energin var enorm. Fram trädde en genomskinlig tratt från mitten av rosen. Tratten växte och utvidgade sig och sög in allt i omvärlden ==> rosen vissnade ned mer och mer. Den klarade inte att ta in allt. Jag slängde bort tratten och rosen började återigen att leva. Långsamt och försiktigt blommade den ut igen och denna gången i en vacker ljusgul färg. Det var gnistrande frost längst ut på kronbladen och i mitten av rosen en vacker diamant. Det var en enda ensam gul ros. Enormt vacker och skör men ändå så stark och livskraftig. Den var stolt i sin ensamhet och behövde inte dela med omvärlden vilken skatt som låg i dess inre. Den egna vetskapen var det som räknades och det enda som behövdes

 **********************************************************


100223:
Det här är vad jag målade idag hos terapeuten. Jag har en otrolig mängd energi inombords som jag känner vill komma ut i form av någon slags kreativitet. Jag vet ännu inte hur och inte heller vad det är som vill komma ut - men det är mycket och det är positiv energi. Tyvärr finns en annan bild bredvid och runt denna bild ... och den är bara i svart och grått = den är mitt jobb. Jobbet försöker ta kål på allt det där andra men det tänker jag INTE tillåta det att göra!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar