torsdag 30 december 2010

Motgångar?


Jag sitter just och läser i en bok om att motgångar kommer förr eller senare in i livet och utan kriser i livet saknas en dimension i tillvaron ... Är detta sant tro? Man läser och hör gång på gång om människor som har gått igenom kriser och kommer ut stärkta på andra sidan. Många omvärderar helt sitt liv och tycks finna meningen med livet. Så vad är en kris? Vad är en motgång? Handlar det inte i mångt och mycket om en inställning? Vissa händelser kan man enkelt peka ut som en motgång medans andra kan uppfattas helt olika från person till person. En händelse kan omdana en persons liv medans den knappt skulle beröra någon annans. Är våra sinnen och själar mer eller mindre känsliga? Kanske olika känsliga beroende på situation och var i livet vi befinner oss? Den berömda bägaren kanske spelar in? Både vad gäller sista droppen likväl som om hur man ser den som halvfull eller halvtom. Så är jag, som oftast ser glaset som halvfullt och inte anser mig ha haft några större motgångar och kriser, utan en dimension i mitt liv? Eller är det så att mitt synsätt föblindar mig inför mina egna kriser och motgångar? Jag är inte av uppfattningen att när jag har fått mycket gott väntar mig något ont. Jag tror aldrig att motgången lurar bakom hörnet bara för att det idag går bra. Jag lägger inte mycket fokus på det som är negativt. Är det att förtränga eller är det ett OK sätt att förhålla sig? Jag vill inte gå miste om dimensionen ... men måste jag verkligen uppleva stora motgångar och kriser för det?

onsdag 29 december 2010

Jul

Så var julen överstökad för den här gången. Vi missade ju liksom den mysigaste veckan - veckan före jul - då man brukar mysa och njuta lite extra. Men jag får tacka vår lyckliga stjärna för att alla var friska på jul. Tänk vilken besvikelse det hade varit annars!

Kl 6 på julaftonsmorgon kunde inte E sova längre (så klart :-) ) så då tassade vi ner för att se om tomten hade varit hos oss och lämnat paketen under granen och ätit upp gröten och pepparkakorna. Det hade han så klart. E's ögon tindrade som bara ett barns ögon kan göra på julaftonsmorgonen. Han fick öppna sin morgonklapp (som tomten lagt på bordet) och den gjorde ju stor succé - en spy-net klocka (en klocka som man kan videofilma med).

Kl 13.30 infann vi oss hos kusinen och tog därifrån en (iskall) promenad till moster för lite glögg och sedan en promenad tillbaka igen för att sätta barnen framför Kalle Anka och vi vuxna i köket för att fixa julbordet. Jag åt väl inte med vanlig aptit direkt men det var ju lika bra det, jag blev mer än mätt ändå! Det går ju inte att bara äta lite av ett julbord!

Kl 18 anlände inte tomten (han hade fått njursten) men väl 2 av hans nissar. Julklappshögen var lika enorm som vanligt så det tar sin lilla tid att dela ut - så tomten brukar komma med ett paket till varje barn så sköter vi resten av utdelningen efter de har rest vidare till nästa hus. Man måste ju hjälpa tomten i dessa bråda dagar! E var mer än nöjd med allt :-)

onsdag 22 december 2010

Hur kunde jag glömma?!

All annan "småskit" jag just skrev om spelar ju egentligen ingen större roll i sammanhanget. Fick besked på op. resultatet idag - ofarliga förändringar! Inga fler åtgärder krävs. :-)

* Varning för uckel-inlägg *

Pesten slog till här med full kraft natten mellan fredag/lördag. E startade det hela med en 5-timmars variant. Inkubationstiden är 24-48 timmar så det var bara att hålla tummarna och hoppas. Ca 44 timmar senare var det dags för maken att isolera sig på bottenplan. Även han fick en "lindrig" 5-timmar variant. Exakt på 48-timman var det dags för mig att isolera mig på mellanplan och lämna E sovande längst upp själv. Jag insåg ju det omöjliga med att en 7-åring skall kunna ta hand om sig själv i 2 dygn så efter att ha kommunicerat med honom genom stängda dörrar på morgonen tillkallades mormor och morfar. E's 48 timmar hade passerat så han ansågs som icke-smittande och fick därför åka med dem hem för att vi inte skulle smitta honom igen. Vad jag fick för variant? Inte var det 5-timmar i alla fall! Snarare 15 timmar. Det är väldigt lång tid med tanke på måendestatusen! Dessutom hade (har) jag migrän + grymt ont i hela kroppen

Men jösses vad man kan sakna en liten knatte! Vi höll ju på att gå åt här hemma utan vår skrutt! Ringde femtioelva gånger för att höra hans röst. Nu är han äntligen hemma igen! Fast jag håller mig lite på min kant då mina 48 timmar egentligen inte har passerat. Vi fortsätter med separata toaletter ett tag till (tur att vi har 3). Hemmet är spritat och klorinat jag vet inte hur många gånger och tvättmaskinen har gått på högtryck på 95 grader. Japp, jag har pestfobi!

Och för att jag säkert inte skall må bra så där "bara på en gång" införskaffade jag mig jordens mensvärk idag = håller på att gå av på mitten (känns det som) + migrän och illamående som påföljd. Nåja, det är ju i alla fall inte smittsamt.

Men jag är grymt glad och tacksam för att vi fick pesten när vi fick den och kan fira jul friska (hoppas jag)! *peppar, peppar, ta i trä* ... och att alla klappar är inhandlade sedan länge! Tänk om de inte hade varit det!!

onsdag 15 december 2010

Full rulle

December är nog utan tvekan den månaden som har den högsta växeln inlagd. Jag pustar dock ut nu då alla julklappar är ordnade + jag har delegerat ut x antal uppdrag till maken (på uppmaning av min terapeut som såg mig hålla på att gå under). Men mitt i all stress hittar jag också ett härligt lugn och underbara stunder. Att se E's tindrande ögon när granen kläddes och se hur han dansade runt och sjöng är värt allt! :-)

Dopparedagen närmar sig med stormsteg och snart är alla "måsten" avklarade, måsten som är både stressiga men ändå väldigt trevliga. Jul på Liseberg, lussefirande i E's skola, julbord, pepparkaksbak, julmarknader, insättning av gran och julpyntning hör alla till den trevliga skaran även om de inkräktar på tiden jag inte har .... skola, jobb, och andra måste-aktiviteter kvarstår ju även i december.

Julmusiken går på högvarv. Mix Megapol har den goda smaken att enbart spela jullåtar så jag slipper köra CD skivorna på repeat.

torsdag 9 december 2010

måndag 6 december 2010

Börjar ana en vit jul


Vågar man hoppas på en vit jul? Det verkar ju inte bättre. Har haft snö i flera veckor redan och än så länge visar SMHI's prognoser på fortsatt kallt *hoppas*

Igår var vi ute hela familjen och provade på längdskidåkning. Att det var E's första gång visste jag ju men tydligen var det makens första gång också! :-D Det hela gick hyfsat får jag väl säga. E vurpade ett gäng gånger och ville ge upp lite då och då men morsan hans tvingade honom vidare. Ibland glimmade det dock till i ögonen på honom när det fungerade :-) Nästa gång vill jag nog ut för motionens skull och då får de inte följa med ;-)

Den här veckan är fullspäckad! Så pass att jag blir helt matt bara av tanken. Jag vill ha jullov! Förutom vanligt jobb (100%) med en massa möten så har jag följande bokat i veckan:
  • Skola
  • Kvällspromenad med granne
  • Läkarbesök
  • E skall klippa sig
  • Terapi
  • Utvecklingssamtal på E's skola
  • Studiegruppträff
  • Liseberg
  • Jullunch
  • 40-års fest
  • Pepparkaksbak
Sedan börjar nästa vecka ... med lussefirande, skola .... Jag trodde julen var en fridfull tid på året!

torsdag 2 december 2010

December är här

Jag börjar med att tipsa om Ninas jultävling Sista tävlingsdag 101206 kl 21.00

Tiden bara springer förbi mig känns det som! Hur kan det redan vara december? Julklappsstressen har tagit mig med storm - fast redan i mitten av november. Jag brukar vara färdig tidigt för jag avskyr julklappsstress och att gå i affärer i december. Nu är i alla fall de flesta klara, har bara 3 kvar + kanske några extra till E.

Jag har köpt längdskidor! Jag hoppas på en likadan vinter som förra året så jag kan få åka mycket. Än har jag inte testat då jag har träningsförbud en stund efter operationen. Men snart så! Fast lite mer snö skulle ju inte sitta fel. Precis som förra året får HELA landet massor av snö utan just min lilla stad. Allt man hör är snökaos ... vi har kanske 2-3 cm vilket knappt är tillräckligt att ens åka pulka på. Men eftersom det är rejält kallt har de frekventa pulkabackarna blivit mer till packad snö/is och inte snö/gräs/jord som brukligt så det går ändå att åka. För skidåkning behövs det dock mer. Förra året hade jag inga skidor och sade hela tiden "snön försvinner snart, nu är det ingen idé att köpa" Hur många gånger jag sade det kan jag inte räkna till. I år finns de på plats och jag är beredd :-)

Kylan drar dock med sig torr luft vilket inte min stackars hud tål. Speciellt inte mina händer som då blir snustorra (snus är väl inte torrt?!) och får små utslag som kliar så jag blir tokig. Igår åkte jag akut till apoteket och avkrävde dem på en klidämpande salva. Nu smörjer jag in med kortisonsalva + fet kräm flera gånger om dagen och sitter med tunna bomullsvantar på mig. Det hjälper tack och lov lite. Höll på att bli galen igår + kunde inte sova av allt kli.

Jag har så smått påbörjat "mitt nya liv" (för vilken gång i ordningen?). Jag började efter op. att sakta med säkert tänka på vad jag äter - välja och reflektera över vad jag äter. Min terapeut hjälper mig på traven i detta arbete. Denna gången SKALL jag lyckas! Ändrade vanor som skall nötas in under december och 4/1-11 börjar jag och kollegan (som jag har dragit med på tåget) att fasta. Jag skall gå på pulver så långt det är nödvändigt (stl 40/42) för att sedan återgå till den sunda(re) dieten jag nu försöker nöta in. Att fasta är mest för att gå ner snabbt så jag kan träna (mina knän klarar inte det i dagsläget) men först en period av bättre vanor att sedan kunna falla tillbaka på.

Ikväll är det äntligen dags för skolan igen. De senaste 2 gångerna blev inställde pga sjukdom (skulle varit 2 dagar i rad) så det känns som en evighet sedan. Längtar dit! Det är drygt 6 veckor sedan, i alla fall sedan den "riktiga skolan". Jag har varit där 3 ggr ändå: 1 gång på "En inre musikresa" där det var meditation till musik och sedan målade vi och tolkade våra målningar, 1 gång på mental träning (drop-in) och 1 gång studiegruppträff.

onsdag 17 november 2010

Operationen är över

Jag hoppas inte det blir fler gånger. Svar på om de fick bort allt får jag om 4-6 veckor (vilket av svaren jag önskar mig i julklapp är väl ganska självklart).

Min kollega kom och hämtade mig igår morse och körde mig till sjukhuset. Först in för EKG och pulstagning och sedan till nästa byggnad för inskrivning, B/T-mätning samt blodprov. Inte helt oväntat var både puls och B/T högt - vem kan hålla sig helt avslappnad inför en operation? Det var dock inga alarmerande siffror så jag fick grönt ljus. Jag blev tilldelad en säng och ett skåp i ett 4-rum och blev ombedd att vara ombytt och klar kl 10. Jag försökte plugga men det gick ju så där. Koncentrationen var inte på topp så jag försökte med soduku istället. Funkade inget vidare det heller. Hjärnan hade låst sig så jag försökte med lite avslappnande meditation istället.

Kl 10.30 kom de och hämtade mig ... eller snarare rullade de ut mig i sängen. Fy så utelämnad och fånig man (jag) känner sig - jag kan ju faktiskt gå själv! Men det får man inte. Upp till 5e våningen med hissen och sedan möttes jag av ett myller av grönklädda människor och 2 sängar "i kö". 4 av de grönklädda kom med kort mellanrum och presenterade sig och förklarade vad som skulle hända. En elev skulle sätta in "flerpen" i handen på mig (för narkosen) men tydligen var inte mina vener så snälla att en läkare hindrade redan innan hon hann försöka (det tackar jag för - det var inget vidare skönt att få in den ovanpå handen). Trots att jag kom dit sist snodde de mig först in till operationssalen. Där var det ytterligare grönklädda människor. Hur många behövs det egentligen?! Nu fick jag snällt klättra över till en gynstol/säng och lägga mig på en jätteblöja. De hade i alla fall den goda smaken att stänga igen blöjan när jag låg där vaken (tack!). Lugnande medel sprutades in och då passade nästa läkare på att presentera sig som "min doktor". Det var inte samma som hade presenterat sig där ute. Men skit samma, bara det blev överstökat så brydde jag mig inte om vem som gjorde det.

Seden minns jag inte mer innan jag vaknade av att blodtrycksmanschetten blåste upp sig och någon frågade om jag hade ont. Jag kände efter och svarade på en skala 1-10 bara 0,1. Jag hade inte ett dugg ont men var mer än lovligt trött och groggy. De hade dock bråttom att få flytta mig till avdelningen ... "om du behöver mer tid kan vi pausa de andra operationerna en stund" ... vad svarar en duktig flicka på det? Självklart var jag så pass vaken att jag kunde flyttas från uppvaket. Jag fick välja mellan jodgubb eller cola isglass och valde cola + vatten. Jösses vad törstig jag var. När jag hade fått i mig glassen rullade de iväg mig till rummet igen ... fast just den biten kommer jag inte ihåg, jag måste ha somnat igen. Väl inne på rummet kom fikat som ett brev på posten och kommentaren att jag kan gå ut till sköterskan i korridoren och skriva ut mig när jag känner mig redo "hon tar rast kl 14.30". Ehh, jaha? Tidsuppfattning 0. 2 smörgåsar med ost och paprika, 1 glas juice, 1 glas vatten och 1 kopp kaffe. Det var tur att det var så mycket vätska för jag hade ingen saliv alls. Total salivtorka + halvsovande gjorde att de två mackorna säkert tog 30 min att få i mig. De höll aldrig på att ta slut. Jag kände stressen över att de ville ha min sängplats så jag klädde snällt på mig när jag ätit klart, bäddade ur sängen och lade allt i tunnan vid dörren (enligt instruktion på väggen) och gick till sköterskan i korridoren. Hon frågade om doktorn hade pratat med mig inne på op. Jo det hade han ju men jag var ju drogad då så jag kom inte alls ihåg vad han sagt. Jag fick lite info och en broschyr att ta med mig ... sedan fick hon hämta en säng och köra in mig på rummet igen för den här patienten hade nog trots allt inte vaknat än riktigt. Jag låg i rummet igen en liten stund och vinglade sedan ut där gubben väntade i bilen. Jag låg i bilen hela vägen hem och sedan direkt i säng hemma där jag sov några timmar till. Groggy ja, men ont har jag inte alls :-) Konstigt tycker jag då de både skar, skrapade och brände ...

måndag 15 november 2010

Nervös

Nä, nu börjar jag bli nervös inför morgondagen. Egentligen har jag väl ingen anledning till det men lika fullt är jag nervös. Jag vet ju inte ens om det blir av! Det vet jag först imorgon. Då jag inte vill berätta om det här för E så kommer min kollega att köra mig till sjukhuset och beroende på när jag är klar så hämtar maken (om det inte går ut över hämtningen av E på fritids) eller så hämtar en kompis upp mig. Mamma och pappa har jag inte sagt någonting om detta till då senast när jag berättade för mamma att jag skulle på cellprov eftersom de hittat cellförändringar så kallade hon mig för hypokondriker. Hade det varit mitt barn hade jag blivit orolig ... men alla är vi olika.
Igår pratade jag med en granne om op. och att det ev. inte blir av om inte mitt blodtryck är OK. Tydligen är det en ren ekonomisk faktor det handlar om för sjukvården. Den typ av narkos som de inte vill göra om mitt B/T är för högt är den typen då man kan åka hem samma dag. Tydligen kan man visst bli sövd med högt B/T (så klart!) men då behöver man stanna över natten = kostar betydligt mer. Återstår att se imorgon vad som händer ... Men efter som mitt B/T har varit instabilt länge nu (laborerat med tabletter och doser i 1 år) så vill jag ju inte vänta med op. tills det är stabilt. Jag vill ha bort eländet!

torsdag 11 november 2010

Ny variant av PMS?

Förr hade jag aldrig PMS men på senare år har PMS-häxan fått fäste. Hon fräser och är allmänt lynnig. Men vad hände nu då? PMS-häxan har förvandlats (?) till PMS-bölaren! Vid middagen pratade jag och E om kramar och konversationen förflöt ungefär så här:

E: Mamma, du kommer att få en miljard kramar av mig under ditt liv
Jag: En miljard? Har jag en antalsbegränsning på kramarna!?
E: Sedan är du ju död
Jag: Jag tänker inte dö!
E: Men det kommer du ju att göra
Jag: Men jag vill inte!
E: Men det gör du. Men då kommer du få ännu fler kramar!
Jag: Hur då? (redan tårögd)
E: Jag kommer att krama din gravsten!
Jag: *buuuuääääääääää ... tårarna sprutar okontrollerbart*

Några minuter senare börjar jag storböla igen men skrattar då åt mig själv ungefär lika mycket som jag grinar med resultatet störtflod från ögonen! ... det blev en lång familjekram mitt i middagen!

Nu bölar jag igen bara för att jag skriver om det ... Gubben säger sig tycka bättre om den här PMS-varianten då den inte är riktad. Förstår inte vad han menar! ;-)

tisdag 9 november 2010

November

November har kommit och med den julklappsstressen! Jag har ett hyfsat hum om E's presenter men inte resten av klanen! Vissa är mer hopplösa att köpa till än andra. För vad köper man till tonåringar i en miljonärsfamilj som har allt och får allt de pekar på oavsett vad det kostar!!?? Helt omöjligt ju! Jag vill ju köpa någonting de blir glada för och uppskattar ... Någon som har tips så tar jag tacksamt emot dem!

Det snöar!! (by the way). E fick med sig sin "surfingbräda" till skolan i morse - för kanske, kanske, kanske kan det gå att åka på den i eftermiddag. Det är inte alls säkert sade jag och fick då svaret "nej, men hoppas kan jag ju göra" :-)

Igår morse var E på ett strålande humör och fullkomligt överöste mig med både kramar och pussar (pussar är väldigt ovanligt numera) och talade dessutom om att han älskar mig ♥ :-) Allt kom helt spontant :-) Värre blev det vid läggdags då hans värld hade rasat pga en leksak som inte fungerade som han hade tänkt sig. Han var sååå ledsen och kunde inte släppa tankarna på detta + kom på en massa andra saker att vara ledsen över. Jag tog då till andningsövningar/avslappningsövningar för att få honom att lugna ner sig. Ett, tu, tre så sov han :-)

Idag var jag på B/T uppföljning och så klart var det för högt *suck* så sjukvårdsruljansen fortsätter. Jag skall från och med imorgon äta ytterligare en tablett för att komplettera den jag redan har. Jag åkte upp till sjukhuset med mina provsvar och lämnade in dem (inför op. på tisdag). Provsvaren är OK utom B/T. Så på tisdag tar de B/T och tar sedan beslut om det blir op. den dagen eller ej. För nog sjunker B/T inför en stundande operation!! *ironi*

fredag 29 oktober 2010

Operationstid

Med tanke på alla dubbla brev och kallelser jag tidigare fått av sjukvården så skall jag väl inte bli så överraskad att jag idag fick kallelse till op. Igår ett brev att kötiden är 3 månader och idag ett brev att jag skall in för operation 16/11. Det är inte utan att sjukvården skulle kunna spara en och annan slant om de fixade till sin administration. Tänk om alla andra också får dubbelt upp av utskicken? Papper & porto kostar också pengar. Eller har de kanske en hemlig deal med Posten? ;-)
Nu är jag ganska skakig i händerna, det blev liksom verkligt på ett annat sätt ...

torsdag 28 oktober 2010

Torsdag

Det blev en lång dag på jobbet idag. Jag är med i ett projekt där jag egentligen bara skall vara "bisittare" men ingen av dem projektet gäller lägger ner möda alls. Ofta sitter jag där själv med den externa konsulten. Jag begriper mig inte på folk ibland! Nåja, jag var i alla fall hemma till kl 19.

Hemma möts jag av ett mail att E har vunnit 1a pris i en tävling på Cartoon Network! :-) En PS3 konsol kommer att finnas i "vår" ägo nästa vecka. När E ville skicka in sitt bidrag så kommer jag väl ihåg hur jag såg till att tydligt informera honom om att det är svårt att vinna. Det var ingenting han kunde räkna med. Och så går han och vinner 1a priset! :-D ... så nu har jag tävlat om en Parisresa också *håller tummarna*

Ett snail-mail möttes jag också av när jag kom hem; från sjukhuset. Tydligen är det 3 månaders kö för att få op. Jag vet ju att alla säger att det tar lång tid att utveckla cancer, om det ens händer. Men hur lång tid då? Cellprov tas vart 3e år (ca). Betänk då att det hela kanske började strax efter senaste kontrollen (våren -06 eller -07, kommer inte ihåg vilket). Cellprovet jag tog nu var i maj, svar i början av juli, nästa prov i september, svar mitten av oktober, remiss-svar slutet av oktober, op om ca 3 mån = jan -11. Då kan det teoretiskt ha gått mellan 3,5 - 4,5 år! Nä, skall inte fundera i de banorna ... men ibland kan jag inte låta bli. Läkaren sade ju att jag hade den allvarligare formen av cellföränding (3 stadier finns tydligen).

måndag 25 oktober 2010

Regissören har jobbat hårt

Hela helgen har en viss E ägnat sig åt att spela in filmer med mobilen. Här är ett smakprov :-D

Legogubbe dokumentär

söndag 24 oktober 2010

Di Leva

och plötsligt efter alla dessa år har jag upptäckt Di Leva. Jag har aldrig lyssnat på hans musik förut med så såg jag reprisen av "Så mycket bättre" på TV4 och blev såld. Satte på honom på Spotify och bara njöt - länge!
Lyssna och njut (klicka på länken):

fredag 22 oktober 2010

Psykosyntes

Jag är ju låååångt från färdigutbildad i ämnet och dessutom blir man nog aldrig riktigt färdigutbildad heller. Det finns alltid nya insikter och saker man kan förändra/förbättra. Men jag skulle ändå önska att jag kunde förmedla allt det underbara jag har lärt mig under det här dryga året (2,5 termin). Det är så mycket som kan ses i en helt annan dager så fort man har förstått. Smärtan för vissa saker kan för visso inte tas bort men den kan lindras och bearbetas på ett helt annat och helande sätt. Det är en sådan gåva att få läsa detta underbara ämne! Tänk om alla kunde få inblick och insikt i ämnet, vad underbart det skulle vara. Det är ett förhållningssätt till livet i stort, till sig själv och till andra. Visst, det är absolut inte så att jag ständigt och jämt går runt och gör allt rätt och mår så prima man bara kan ... men skillnaden på nu och för drygt 1 år sedan är enorm - inombords. Och det är inombords allt börjar. Jag kan laga mig själv och läka alla gamla oförrätter. Jag har en bättre motståndskraft mot nya oförrätter då jag kan se saken i ett annat ljus, med en annan vinkling.

:-( ... fast även lite :-)

Jag fick ett samtal imorse från allergimottagningen och det visade sig att E är sensibiliserad för katt vilket gör att han inte får genomgå hyposensbehandling. Men eftersom E imorse var hos en annan läkare för kontroll av ögonen efter medicinering med kortisonögondroppar så har plötsligt ett alternativ uppdagats. Ögonläkaren ville att vi skulle prata med VC om att få en remiss till honom redan i februari för att kunna skräddarsy medicineringen på bästa möjliga sätt. Jag berättade detta för allergimottagningen som då gav förslaget att de återigen kallar E till hyposensbehandling nästa höst och om den skräddarsydda medicineringen har fungerat tillfredsställande så ringer vi bara och avbokar. Har den inte hjälpt så får katten sova :-( ... men då har vi i alla fall haft 1 år på oss att vänja oss vid tanken + vetskapen om att vi försökte med andra alternativ och kanske, kanske, kanske har lyckats hitta någonstans där hon kan bo (?)

För egen del så har jag ännu inte fått kallelsen till op. så jag vet varken när eller var den kommer att utföras. Jag går inte runt och oroar mig men tror nog att det kanske sker undermedvetet. Annars vore det konstigt. Kanske därför B/T plötsligt var förhöjt igen? Pga inre stress.

Idag är det i alla fall fredag och ikväll skall det ses på film - Rallybrudar. Jag spelade in den häromdagen. Jag hoppas det är en film som funkar för barn också. Kan hoppas att rusket kommer tillbaka också för då är det extra mysigt att vara inne. Imorse var det snöblandatregn på tvären!

torsdag 21 oktober 2010

Det är ju bara oktober ju!!

Som tur är har eländet redan försvunnit - men ändå! Precis efter bilden togs hade jag tid för byte till vinterdäck. Bra timing! :-D

tisdag 19 oktober 2010

Ditt & datt

Jag blev så glad igår då det damp ner ett brev från allergiläkaren som sade att E skall få gå hyposensbehandling! Det betydde ju att allt var grönt med vår kisse. Men så processade hjärnan över natten och imorse slog det mig att det inte ens var möjligt att få detta besked med posten igår. Det var ju igår de skulle ha möte om E igen. Jag kollade då på brevet igen och ser att det är daterat 101005. De har alltså återigen skickat samma brev som de gjorde för några veckor sedan! Tillbaka till ruta ett alltså.

Jag undrar dock lite över sjukvården då samma sak hände bara för ca en månad sedan. Jag fick en kallelse till cellprov nr 2. Dagen innan jag tog provet fick jag ytterligare en kallelse till ett annat datum! Jag tog med mig den och fick svaret "ojdå, vi måste ha kallat dig 2 ggr". Jaså?! Hade jag fått kallelsen efter provtagningen hade jag ju kommit igen. Vad har de för ordning i sjukvården egentligen?

Idag var jag i alla fall och fyllde i papper och tog prover samt B/T inför kommande op. B/T var återigen för högt :-( Jag är ju inne i den snurren också med medicinering som inte funkar, men senast (förra veckan) var det äntligen OK. En engångsföreteelse med andra ord. *suck*

Lite roligare är då att jag strax skall på fortsättningen på Excelkursen från igår. Ikväll och imorgon är det min vanliga skola och dessa dagar skall det handla om empatisk kommunikation. Det skall bli intressant :-) Imorgon skall jag försöka hinna med lite shopping i stan också och inhandla lite roliga muggar. Har man en Tassimo så måste ju man ha nya passande muggar! Jag har siktat in mig på handgjorda keramikmuggar. Jag har inte hittat några jag vill ha än bara.

lördag 16 oktober 2010

torsdag 14 oktober 2010

Berättat för E

om imorgon. Jag var ju tvungen att tala om att jag hämtar honom tidigare för att åka till läkaren för allergitest mot katt ... och att katten ev. måste bort :-( Hans omedelbara reaktion var ett ganska lugnt konstaterande "Jag vill inte". Jag sade att ibland måste man välja och att jag då så klart väljer honom och fick då svaret att "alla i familjen är faktiskt lika mycket värda". Nu, vid 21.30, ropade han in mig på rummet och var jätte ledsen för "var det någon som skulle gå bort var det i så fall han". Min lille älskade unge! Tänk om man kunde förskona sina barn från ledsamheter! Jag fick lugna honom med orden att vi som familj bestämmer om vad som händer, att han också har någonting att säga till om. För vad är värst, allergi eller att han skuldbelägger sig själv för att katten måste bort? Vi vet ju att han inte reagerar på katt men att det kan vara en liten kattallergi som orsakar hans värre reaktion på det han faktiskt är allergisk mot. Åh vad jag önskar att testet imorgon visar på 0 kattallergi - då vore problemet helt ur världen. Men jag måste ändå säga att jag tycker min prins är underbar som reagerar så här, med äkta känslor ♥

Läkaren ringde ...

och tvärt emot vad hon sade vid cellprov nr 2 så var cellförändringarna av "allvarligare form" (hennes ord). Så tillbaks för diverse prover inför stundande skrapning under narkos. Sedan blir det koll med några månaders mellanrum. God prognos så länge jag gör någonting åt det.

tisdag 12 oktober 2010

Nu gör det ont i hjärtat!

Vi kanske måste göra oss av med en familjemedlem, vår kisse som är 10,5 år gammal. Jag var så glad för E skulle få göra en hyposensbehandling ("vaccineras" mot pollenallergi) men idag ringde de och hade ändrat sig då de först nu läst journalerna ordentligt och insett att vi har katt. Nu skall E på pricktest på fredag och visar han minsta allergi mot katt så från han inte påbörja behandlingen. Då är kravet att kissen skall bort från hemmet (på ett eller annat sätt) och se vad resultatet blir efter nästa pollensäsong. De säger att även om allergin bara är obetydlig kan den göra så att immunförsvaret är igång hela året och då får han mycket värre symptom på det han är mer allergisk mot. Det säger alltså tvärt om mot vad läkare innan har sagt att tack vare sin starka allergi mot gräs och björk kan han även få utslag på tester för katt. För 3 år sedan fick han ett litet pytte utslag på testet för katt ... Jag kan inte bara ta bort min kisse!! Det är ju E's storasyster och en familjemedlem! ;-(

söndag 10 oktober 2010

Vänner vs karlar

Jag måste ju skriva ett inlägg ett datum som detta: 101010. Då jag inte har någonting egentligen att skriva får det bli om dagens fundering som handlar om vänskap och kärleksrelationer. Vad är det som lockar till sig vänner respektive män? Jag har ungefär lika många bekanta som andra har vänner. Vänner vet jag inte om jag har i den bemärkelsen att de skulle finnas där för mig och att vi (jag) kan prata om allt. Det är inte ofta det händer att jag känner en personkemi med en kvinna men då jag gör det verkar den aldrig vara besvarad ... eller så fattar jag inte hur spelet går till mellan vänner. Jag har aldrig varit illa omtyckt men heller aldrig den som har blivit "utvald". Killar/män däremot har jag aldrig haft problem med att få - trots ett tämligen alldagligt utseende och fetma på BMI-skalan. Tom på senare år har i alla fall 4 st uttalat en önskan om relation och i alla fall 2 till som gjort det outtalat och detta trots att jag inte är på marknaden. Så varför attraherar jag män men inga kvinnor? Vad skiljer de båda relationerna åt (förutom det mest uppenbara)? Någon som kan hjälpa mig på traven med detta?

fredag 8 oktober 2010

... min läxa *varnar känsliga för egoinlägget*

som jag fick av min "coach" igår på skolan var att skriva en dikt/brev till mig själv. Så here goes!

Vem är viktigast i mitt liv?
Det inte så självklara svaret är jag själv
För var skulle jag vara utan mig?
Vad skulle jag vara utan min kropp?
Det är dags att börja tacka den!
Tacka min kropp för den skyddar mig
Tacka för allt härligt jag har fått uppleva i den
Den har ju till och med skänkt ett liv!
Min kropp vill mig mitt bästa
Den vill mig inget ont
Så det är dags att se den för vad den är
En gåva
Hela mitt liv är en gåva
Och jag är unik
Det finns ingen annan som jag
Många kan fylla mina arbetsuppgifter
Men ingen kan fylla min plats
Det är dags att jag slutar trycka ner mig
Det är dags att jag slutar tycka illa om mig
Varför skall jag vara min egen mobbare?
Varför skall jag vara min största kritiker?
Nej, det är dags att lämna det åt andra
Och istället tycka om mig själv
För om inte jag gör det …
Så låter jag ju ingen annan göra det heller
Tack min kropp!
Tack mig själv!
Tack för att jag finns!

Jag trodde jag hade kommit längre

Jag är en mästare i att föra mig själv bakom ljuset! Jag trodde verkligen att jag hade kommit långt i min egen utveckling men tji vad jag bedrog mig. I förgår var jag hos terapeuten och finner mig själv sitta och "skriva om" mina känslor och vad jag behöver till någonting som "lät bättre". Jag kan inte förmå mig att erkänna mina äkta känslor ens för min terapeut! Den karamellen sög jag på tills igår då jag hade skola och vi hade coachsamtal 2 och 2. Då tog jag bladet från munnen och berättade detta. På skolan känner jag mig trygg. Där finns äkta ♥ människor. Där finns öppna, generösa, kärleksfulla sinnen. Det var en jobbig insikt att komma på mig själv med att fortfarande skämmas och förneka mig själv och vad jag känner. Känslorna och behoven? Det jag kände (känner) är ensamhet och behov av kärlek och närhet + ett bekräftelsebehov. Så, nu har jag sagt det i skrift också! Dags att våga vara jag!

tisdag 5 oktober 2010

Gosunge!

Jag är så lyckligt lottad som har fått en sådan underbar unge! (jo, alla känner nog det samma för just sitt barn). Han kan ofta helt spontant ge en bamsekram och gå runt och sjunga "världens bästa mamma" ♥ Han är oftast glad och väldigt sällan trotsig (typ aldrig). Tjata får jag ju göra ändå men det är pga att han är ute och svävar i det blå á la disträ tonåring :-D Många har sagt mig att jag inte vet hur det är att ha barn ... och jag tror dem. När E var liten kunde jag gå långa promenader med honom i vagnen utan några problem. De andra mammorna kämpade med skrikande barn som istället ville bli burna eller sedan gå själva. Jag hade aldrig med extrakläder, aldrig näsdukar. Jag hade med blöjor och mat, inget annat behövdes. Numera smutsar han ner sig ute då han leker (skönt!) men förr kunde jag sätta på honom vita kläder och på kvällen var de lika vita som på morgonen. Han har heller aldrig sprungit iväg någonstans, han stannade i sandlådan om jag satte honom där. Nu är han ute och leker jämt men skall han någonstans stoppar han in huvudet genom dörren och talar om vart han skall. Kan han förbli så här lätthanterlig tro? ... eller får jag äta upp det här inlägget när han är tonåring?

måndag 4 oktober 2010

Underliga äro hjärnans tankebanor

Jag klagar på att jag har för mycket att göra. All min tid är schemalagd (nästan) och jag får prioritera allt vad jag orkar. Så vad gör jag då? Jo, jag anmäler mig till 2 olika (endags) kurser! Hur tänker man då? Förvisso sådant jag vill göra men ändå ...

Kurs 1: "Workshop, en inre musikresa" Musik, måleri, andningsövningar och reflektioner
Kurs 2: Introduktionskurs hos Rädda Barnen (jo för tydligen tänkte min hjärna att jag skulle bli aktiv där ... undrar om den kan fixa extra timmar och dagar åt mig också?)

Får se vad min hjärna hittar på åt mig imorgon!

Ett litet ljus i höstmörkret

Igår tände jag detta ljus, satte mig i soffan och njöt av en kopp te - i lugn och ro. Bara jag var hemma!

Det är inte ofta jag kan njuta av dylika stunder. Jag brukar bli rastlös eller stressad för att jag inte vet vad jag skall göra först när jag för omväxling får tid för mig själv hemma.

Igår var det dock njutning på hög nivå. Levande ljus, rosendoft och min Pomona tekanna fylld av lyx-te.

måndag 27 september 2010

Så går det upp ... så går det ner

Ja, energinivån alltså. Efter beskedet på onsdagskvällen att jag inte fick jobbet så hände någonting (?) På torsdagen gick jag hem tidigare för att ta emot vårt nya torkskåp. Den eftermiddagen kände jag mig jätte effektiv och fick gjort massor av saker. Fredagen var helt OK på jobbet och eftermiddag/kväll var jag hos frissan. Lördagmorgon före kl 7 stod jag och bakade bröd (!) för att sedan åka till skolan 10-16. På kvällen var det dammiddag. Söndagen kom och jag gick ut genom dörren kl 8.15 och tog en promenad (+ fotade) genom skogen/bergen och en bit i stan för att komma fram till skolan lagom till kl 10 (skola 10-16 på söndagen också). Sedan efter lunchen så var det som om jag bara fick total soppatorsk. Energin tog tvärslut! ... så vart kom den ifrån till att börja med egentligen? Kanske hade jag omedvetet oroat mig för den ekonomiska biten om jag hade fått jobbet? Jag vet inte ... Men energinivån gick väldigt påfallande upp flera snäpp men sedan dessvärre hamnade jag plötsligt på minus - och fort gick det. Det gick verkligen från en minut till en annan. Lite otäckt faktiskt. Idag går jag på tomgång.

En liten "anekdot" om torkskåpet: När lastbilen kom med torkskåpet såg jag att den hade fallit över annat gods och låg på snedden över en spetsig sak i lastutrymmet. Jag tvingade chauffören att göra en anteckning på fraktsedeln om detta. Leverans till dörren var det bara - utanför. Där stod jag med ett stort skåp som jag inte kunde rubba. När maken väl kom hem och vi baxat in den så ser vi (så klart) att skåpet är buckligt - dörren så klart så det syntes ordentligt *suck* Jag fotade och skickade in en reklamation och ser då att vid reklammation får skåpet inte användas! Jag bad om en ny dörr bara ... men se det gick inte, de skall komma med ett nytt skåp (till dörren) och skall då hämta upp det gamla - färdigemballerat och klart (!) Så nu måste vi försöka få ihop emballaget igen (hur då?) och få ut åbäket genom dörren. Eftersom jag inte får använda skåpet tar torktiden för en tvätt nu ca 24 timmar - men hjälp av högt uppskruvad golvvärme och en bordsfläkt på högsta läge. Det känns energisnålt och är fantastiskt effektivt - not!

Så vill jag bjuda på en höstbild från i söndagsmorse:

onsdag 22 september 2010

...

... nu har jag tappat lusten totalt känner jag. Jag är trött på allt. Framför allt är jag TRÖTT. Det troliga är väl att det är just att jag är trött som orsakar att jag är trött på allt. Jag har ingen energi, ingen gnista. Allt är jobbigt. Om jag inte hade ett huvud som förde lite resonemang så hade jag sagt upp mig och sedan tillbringat en månad eller två hemma i sängen. Jag känner ju igen det hela ... lösningen är vila och återhämtning, Men när då!!?? Det är ju det som är problemet. Jag är en fd sjukskriven för utmattning. Min tröskel är inte lika hög som andras eller i alla fall inte lika hög som den ursprungligen var. Min kalender fylls på men jag försöker skaffa lite andningspauser men det är inte lätt. Just nu känns det dock som att en liten andningspaus inte är tillräckligt. Jag behöver riktig vila. Det är inte så att jag stressar ihjäl mig på jobbet (inte hela tiden i alla fall) men att schemat är överfullt räcker för att få mig ur balans. Den här veckans schema:

Mån: vanlig arbetsdag - enbart (men även ett läkarbesök med E) Hemma ca 17.30
Tis: vanlig arbetsdag - enbart (men specialfix med E som skulle fotograferas) Hemma ca 17.30
Ons: vanlig arbetsdag + terapi efter jobbet (+ matsäcksfixande till E som skulle på utflykt) Hemma ca 19.00
Tors: läkarbesök före jobbet, jobba sent, handla Hemma ca 21.00
Fre: vanlig arbetsdag + frissan efter jobbet (+ fix med E på morgonen inför skolaktiviteter) Hemma ca 18.30
Lör: skolan 10-16 + dammiddag på kvällen
Sön: skolan 10-16 + E på kalas på kvällen (här har jag dessutom tackat nej till en inbjudan jag fick på kvällen)

... och sedan är det måndag igen och veckan börjar om. I detta schema borde jag klämma in motion för att må bättre och orka mer. OK, då får jag antingen ta det direkt efter jobbet vilket skulle innebära att jag inte hann hem till middagen och inte fick träffa E alls innan han sover. Efter han har somnat då? Jag är kvällstrött, har jag sagt det? Att plugga skall jag också klämma in någonstans. Mitt blodtryck är fortfarande inte under kontroll. Skall återigen på återbesök om ca 1 mån och visar det ingen bättring då så blir det tillägg i medicineringen (inte höjning av dosen för det har jag gjort till max dos av de tabletter jag äter). De är på mig om vikten av att äta rätt och motionera samt stressa mindre. No shit? *suck*

Oj så positivt! Sorry!

måndag 20 september 2010

94,3% förlorade valet

Ja så ser jag det. Sverige har lyckats med det omöjliga och gjort 94,3% av befolkningen till förlorare i ett demokratiskt val! Jag skäms idag för hur "vi" har röstat, att vi har tillåtit ett rasistiskt parti att komma in i rikstagen. Pratar man med en Sverige Demokrat så är de inte alls rasister ... det vill de låta påskina i alla fall. Jag har än "vän" (barndomskamrat) som är högerextremist ... på FB skrev hon i sin status igår "Rösta INTE på riksdagspartierna som valt att sälja ut oss och tvinga oss leva under utomstående stats lagar. Vill ni vara fria? Visa det. Acceptera inte att vi blir slavar" Hur normalt och sunt känns hennes omvärldstolkning? Det spelar ingen roll hur mycket SD's ledning försöker tvätta bort en stämpel då anhängarna (och säkert ledningen också?) känner så här. Skrämmande! Och dem har vi röstat in att hjälpa till att styra vårt land! Nu sitter vi här med en icke-majoritetsregering (saknas futtiga 0,7%) och de skall lyckas navigera ett Sverige genom stormiga vatten. Omvärlden är ju inte så stabil just nu. Illa.

Jag har alltid försökt att undvika att kommentera ovan väns statusar på FB då jag har varit rädd för att få alla hennes partivänner efter mig. Igår fick jag dock nog och kände att nu är det ta mig f-n tid att någon står upp mot eländet och säger ifrån. Så det gjorde jag. Lite rädd är jag ... Bara det säger ju en hel del! Jag kommenterade och munhuggs med andra på FB också men då mellan blått och rött. Visst kan känslorna gå höga även där men rädd det blir jag inte. Lite förvånad och beklämd blev jag dock av vissas extrema hållning även där. Man behöver inte kalla andra sidan för svin bara för att man inte håller med dem.

Nä, lite medmänsklighet och empati skulle tydligen behövas lite varstans. Allt är inte svart eller vitt. Det finns en ganska stor gråskala där imellan. Mindre lyckligt lottade behöver mer hjälp och omsorg men även de som kämpar hårt och sliter för att tjäna ihop en framtida trygghet måste kunna få göra det. Det måste ju finnas ett mellanting ... och min personliga åsikt är att % är ganska bra. För hur man än resonerar så är 30% av 15000:- = 4500:- och 30% av 100000:- = 30000:- Och 30000:- är faktiskt mer än 4500:- så jag förstår inte resonemanget att den som tjänar 100000:- betalar mindre i skatt än den som tjänar 15000:-.

torsdag 16 september 2010

Nej, inget nytt

Jag tycker ju att de borde höra av sig i vilket fall som helst ... Börjar bli lite grinig på dem känner jag. Nåja, jag tjänar ju bra mycket mer pengar på nuvarande jobbet ändå så jag kan ju passa på att starta upp alla projekten hemma då: omtapetsering i sovrummet & E's rum + nya garderober till båda rummen, beställa canvas på några av mina foton för att ha på sovrumsväggen. Julklappar kostar ju en del del också. Och självklart lurar ett ännu bättre jobb bakom hörnet!

Fick ett mail härom dagen från en vän - ett riktigt mail. Det handlade om livet i stort och smått, om vad som är livskvalitet. Det kändes så skönt att få ett sådant mail! I veckan hade vi studiegruppträff där en av deltagarna reflekterade över hur skönt det är att komma till skolan eller studiegruppträffar för där kan man filosofera över sådant. Det händer så sällan "där ute i verkliga livet". Kanske var det därför jag tyckte mailet "från verkliga livet" var så underbart att få?

Och så har jag reflekterar över hur lyckligt lottad jag är som har min underbara E. Att just jag får vara hans mamma ♥ Att just jag har fått lyckan att bli mamma. Härom morgonen satt jag på toa och gav samtidigt en massa förmaningar (tjatade) på honom och kände att det var så underbart att jag hade någon att tjata på.

onsdag 8 september 2010

Uppdatering av läget

Det är fortfarande status quo. Ännu inget nytt från "mitt nya jobb". Ja, ja, om det är menat så får jag det annars så väntar ett mycket bättre runt hörnet.

Lillskrutten min är inne i en känslig period tycks det. Häromdagen blev jag riktigt orolig då han verkligen var jätte ledsen. Han såg helt "off" ut när jag kom hem och när jag frågade vad som var fel så rasade hans värld. Han bara grät och grät och sade att hans liv var värdelöst och hela världen var emot honom och alla var dumma (han var vid tillfället väldigt hungrig skall väl tilläggas). Det skrämde mig lite att han var ledsen. Tänk om han kanske utvecklar en depression? Eller om han känner så här fast än värre när han blir tonåring. Vad kan hända då? Vi pratade i alla fall länge och väl och han fick gråta ut i min famn. Egentligen var det ingenting som var fel mer än hunger och ingen kompis att leka med just då. Jag hoppas pratstunden hjälpte (det gjorde den för stunden i alla fall). Jag var väldigt tydlig med honom att han aldrig skall gå undan med sina ledsna känslor utan komma till mig eller sin pappa istället. Dagen efter (också innan middagen) var han också off men då pratade vi bara lite, inga tårar så det var inte fullt lika illa. Men jag tycker ändå det är skrämmande ...

torsdag 2 september 2010

Neggoinlägg

Idag är jag på gnällhumör - alltså ett blogginlägg i neggo-tecken.

Om man blir arg eller irriterad på någon skall man rikta frågan mot sig själv vad det är hos mig som väcker dessa känslor ... det låter ju bra och användbart ... eller inte! Objektet för min irritation (ständiga irritation) är min chef. H*n skall alltid visa att h*n är chef och gör det på ett sätt så i alla fall jag blir tokig och känner att h*n har 0 förtroende för mig. H*n ger ORDER om allt, och då menar jag allt - i minsta detalj. Det är som om jag inte har en hjärncell att tänka med utan måste bli beordrad minsta lilla. Det är väl snarare så att den är chefens kontrollbehov och behov att visa att h*n är chef som är problemet, inte mina hjärnceller. Jag pratar alltså om order á la "när du går på toa så fäll upp locket innan du kissar och glöm inte låsa dörren". H*n ger order om självklara saker som en 3-åring skulle fatta. Ibland får h*n för sig att släppa lite på kontrollen och ger då order om att jag skall utföra en uppgift på mitt sätt.Fine ... om det inte vore så att eftersom jag inte har gjort exakt så som h*n hade tänkt sig (men inte sade) så får jag göra om allt efter millimeter-direktiv från chefen. Jag VET att det inte är mitt jobb det hänger på utan att ingenting är bra om det inte görs exakt på chefens sätt. *suck* Dessutom beter h*n sig som ett barn och gormar och slänger stolar i väggen och stormar ut ... och ber inte ens om ursäkt efteråt. H*n har uttryckligen sagt att h*n skiter hur jag och kollegan mår eller hur vi har det hemma, det är bara jobbet h*n bryr sig om. Inspirerande? Tror inte det.

Sedan stör jag mig på självgoda människor som inte har någon som helst ödmjukhet eller självinsikt. Fast sådana människor stör jag mig inte jämt på utan brukar bara notera det och föredra att inte beblanda mig med dem. Idag stör mig nästan allt dock! PMS? ;-)

Jobbet jag har sökt och skulle få reda på den här veckan ringde - de har inte fattat beslut än utan återkommer nästa vecka istället. De måste välja mig!! Jag vill inte jobba där jag är!

Sorry gott folk för trist läsning!

tisdag 24 augusti 2010

Väder & vind

ja det har det verkligen varit idag. Höststormarna har startat och regnet har slagits med solen. Jag har varit hemma med sjuk E ... mycket lägligt då jag utan att det märktes på jobbet kunde smita iväg för intervju. Det kändes jätte bra och jag tror de kände det samma. Jag tror dock en sak kan stjälpa mig; mina 2 månaders uppsägningstid. Jag hoppas att de ändå kan ha överseende med det till förmån för att få mig! ;-) Jag var 1 av 4 som var kvar i processen. I mitten på nästa vecka vet jag mer.

I eftermiddags hade vi strålande solsken och ösregn på samma gång - då åkte kameran fram:

måndag 23 augusti 2010

Uppdatering

Jag har trots semester inte haft någon lust eller energi att skriva här. Nu har skolan dragit igång så förhoppningsvis blir det ändring på det.

Så vad har jag pysslat med då? - haft semester! 1 vecka i Frankrike tror jag att jag har skrivit om innan. Efter det jobbade jag i 1,5 vecka och har sedan haft 4 veckor till. Den ena av dem (v 32) spenderade vi på Gotland (medeltidsveckan) och hade det underbart! Det kan jag varmt rekommendera då alla i familjen hade det bra, mer än bra :-)

Min första av de 4 semesterveckorna var jag på intervju för två olika jobb. Det ena, som jag hett önskar få, skall jag på intervju till imorgon också. Håll tummarna alla som råkar läsa det här! Det är visserligen ingen fast tjänst och bara 50% och dessutom uruselt betalt - men åh vad jag vill ha det!! Det skulle ge mig mer tid till att plugga, E skulle slippa vara på fritids så länge ... och ja, allmänt bara underbart (allt utom pengarna). Företaget lockar mig verkligen och går mycket i linje med det jag pluggar. Det är även ett ställe där jag tror att jag kan skapa många kontakter. Jag VILL, jag VILL, jag VILL! Jag måste ha det!

Nu är det bara jag som skall våga hoppa så blir allt så mycket bättre ... ja, de skall ju vilja ha mig också förstås.

E började i ny klass men ny lärare och nya fritidspedagoger för en vecka sedan och allt gick över förväntan! Jag var bara med första dagen och han stormtrivs :-)


fredag 6 augusti 2010

Gillar inte hur jag känner

Jag är ett riktigt svin faktiskt och en väldigt dålig vän. Varför? Jo jag har en gammal vän som jag inte alls känner medlidande för fastän hon har det jobbigt och mår dåligt. Jag orkar liksom inte bry mig - längre. Orkar inte ta hänsyn till henne längre. Jag visar henne ingen medkänsla men är inte heller dum mot henne, bara ganska icke-medkännande.

Det har sin historia ganska långt tillbaka nu. Jag har aldrig visat känslor men alltid varit den folk har pratat med. När E föddes genomgick jag diverse känslostormar (av förklarliga skäl - att få barn är omvälvande) och var stundtals väldigt trött. Några månader innan E föddes hade min väns kille gjort slut. Hon var jätte ledsen och ringde ständigt och jämt och pratade av sig. Detta fortsatte hon med även efter E's födelse. Jag spenderade många av E's sovstunder pratandes med min vän i telefon när allt jag önskade var att få sova. Berättade jag någonting om min upplevelse av att få barn bytte hon genast ämne till sin hjärtesorg igen. Följden blev att jag slutade prata om E helt och hållet för att inte "störa" henne med min mamma-lycka. Något år senare fick jag slängt i ansiktet av henne att "det verkar som om du skäms för E" !! Den kommentaren tog kan jag säga. Den taggen sitter kvar än.

Några år senare blev jag sjukskriven för utmattning. Någon förståelse för detta fick jag inte av min vän. Vi pratade inte om det men jag var "tråkig" som inte ville göra saker. Ytterligare senare höll min värld på att rasa samman som ett korthus på alla fronter och jag, helt olikt mig, bröt ihop öppet och bara grät när min vän var med. Tröst? Nej, bara en klapp på axeln och sedan pratade hon om sitt igen.

Med tanke på min bakgrund som sjukskriven för utmattning kände jag väl igen hennes symptom och försökte påkalla detta för henne men utan resultat. Jag var på henne vid upprepade tillfällen men inget resultat. Sedan går hon till en psykolog som säger precis vad jag har sagt och då tar hon till sig men ändrar inte sitt beteende. Ja, jag vet att det är svårt att ändra hur man är och att man antagligen själv måste hamna i skiten först innan man ändrar sig ... men ändå. Varför räknas det andra säger och inte det jag säger som faktiskt har upplevt det?

Nu jobbar jag heltid + går i skolan + har familj = inte mycket tid över för annat och allt för lite tid för mig själv. Min kropp säger ifrån i form av skenande blodtryck. Nämner jag skolan, jobbet, familjen, hur jag mår eller vad f-n som helst så byts det ämne till hennes arbetssituation eller hur jobbigt hon just nu har med en åldrig förälder. Hon talar ofta om att hon börjar känna sig utbränd och hon gick bara hem och grät ... Mitt gensvar (inombords): Jaha. Det är ju inte vad jag säger men det är vad jag känner. Urusel vän. Jag erbjuder mig inte att hjälpa till fastän jag känner att jag borde. Jag öppnar inga dörrar precis.

Jag tycker inte om mig själv sådan här! Jag vet ju vad empati kan göra för en människa och jag ser ju att hon vill ha det men jag kan inte ge henne det. Jag känner mig enormt snål. Visst, det har väl sin bakgrund men jag vill inte "betala tillbaka med samma mynt" ... men jag klarar inte mer än bara lyssna.

torsdag 5 augusti 2010

Lite ditt och datt

Just nu sitter jag och väntar (mammahjärtat hoppas) på att E skall komma hem ... Han skall för första gången sova hos en kompis - och det i tält i trädgården! Vojne, vojne, min lillskrutt! Tror nog dock att han kommer snart ♥

Hittills har vi haft en mysig semester. Vi har bl a varit turister i vår egen stad. Det tyckte vi båda var roligt. Vi har plockat ihop lite grejer till vår saga men har tyvärr inte börjat med den än. Bordet står dock uppställt i garaget och bara väntar på oss. Nästa vecka har även maken semester och då drar vi till Gotland på Medeltidsveckan. Det ser vi verkligen fram emot alla tre. Och inte att förglömma den veckan vi redan har haft i Frankrike.

Min vän fick det underbara beskedet att det inte var den sjukdomen som har en trolig dödlig utgång - vilken lättnad! Men den sjukdom det var är ändå av den allvarliga arten som om det vill sig illa blir en livslång kamp. De tror att de hittade den i tid för att kunna stoppa det värsta och förhindra alla hemskheter som kan inträffa av denna sjukdom. Jag hoppas verkligen det ... annars får h*n inget roligt liv.

lördag 24 juli 2010

Idag


Idag är en bättre dag. Op. gick bra för min vän och dessutom har jag fått bekräftat att det jag kände igår och vid de tidpunkter det hände var faktiskt även det h*n kände och det som hände. Det finns en annan dimension!

Idag åkte vi och handlade födelsedagspresent till E's kusin. Vi skall dit på middag ikväll. Vi handlade även lite picknick mat och begav oss ut till havet. Det är ganska mulet men solen värmde genom molnen och det var näst intill vindstilla. Vi åt vår mat, fotograferade lite, men framför allt njöt vi. Ibland låg vi bara på den varma stenhällen och lyssnade till vågornas skvalpande, måsarnas skri och motorbåtarnas puttrande. Vi plockade snäckor, stenar, pinnar och kottar till min och E's saga vi skall göra/skriva. Vi skall bygga ihop en liten stad/by och sedan hitta på ett kapitel om dagen och skriva ned det. Sagan skall även illustreras på olika sätt genom teckningar och fotografier. En mysprojekt vi skall genomföra den här sommaren.

Idag har varit en bra dag :-)

fredag 23 juli 2010

"Andlig förflyttning"

Det låter lite sinnesrubbat men det är vad jag har ägnat dagen åt. Jag har mentalt förflyttat mig till en annan plats och samtalat med min vän som idag har opererats. Jag har varit med stundtals på op. och pratat med min vän när h*n sov. Jag har ännu inte fått något besked men känner att det har gått bra. Jag känner ett lugn. Jag vet ju hur det här låter och vet inte ens om jag riktigt tror på det själv ... men det känns sant. Jag hoppas det är sant och att min vän kände min närvaro. Nu återstår väntan på provsvar och sedan att bli frisk!

torsdag 22 juli 2010

Så liten

Usch så liten och otillräcklig man kan känna sig som människa
Ångest
Skrik
Gråt
Men vad f-n hjälper det
Tiden går inte ändå
Och faktum kvarstår
Önskar bort kommande dygn
Och kanske veckor
Eller kanske mer
Försvinn!!

onsdag 21 juli 2010

Tänk positiva tankar!

Jag försöker tänka positiva tankar och jag lyckas oftast. Men så kommer den där tanken att någon gång är det min "tur". Varför skulle jag alltid vara förskonad? Min vän skall opereras den här veckan och jag utgår från att provsvaren sedan är det önskvärda ... men det finns en liten risk att det inte är det. Själv fick jag svaret cellförändringar för ca 2 veckor sedan. Visst, det brukar nästan aldrig vara någonting - men ibland är det faktiskt någonting! Risken finns faktiskt att jag tillhör de där procenten. Förra året tog jag bort leverfläckar som hade godartade förändringar ... Jag och min omgivning har varit förskonad från sjukdom (peppar, peppar, ta i trä), kan det verkligen fortsätta så? Eller är det så att jag, min vana trogen, bara ser det jag vill se? När jag tänker efter så är ju pappa faktiskt inte frisk. Själv har jag klippkort på vårdcentralen för jag får inte kontroll på mitt blodtryck. Igår gick jag och lade mig kl 19 (!) för jag hade den där dödliga tröttheten. En trötthet som gör att jag fysiskt är illamående och en känsla att jag dör verkligen om jag t ex måste borsta tänderna. Den som upplevt den typen av trötthet vet vad jag menar. Tyvärr känner jag igen den ... och även nu (morgon) hänger trötthetsillamåendet kvar och jag känner mig helt färdig. Jag har genom alla mina år varit en mästare på att bara se det jag vill och inte låtsas om resten. Det är själsligen en ganska skön men tom tillvaro men just när det kommer till sådant här är det en bra försvarsmekanism som jag nu tycks ha rivit ner något. Jag önskar inte tillbaka livet i själsligt vakuum men en och annan mur kunde vara bra att ha kvar. Just nu vill jag inte se. Jag vill kunna koppla bort som förr. Trycka på off-knappen. Lätt som en plätt! Eller kanske inte ...

söndag 18 juli 2010

fredag 16 juli 2010

Hemma igen

Borta bra men hemma bäst säger man ju - det skriver jag under på! Som ung (yngre ;-) ) kunde jag ligga och steka i solen hur länge som helst. En solsemester kunde vara 2 veckor, helst 1 månad (det var den ofta). Nu blir jag rastlös efter 10 min. Jag far upp och ner från solstolen som en jojo och tänker ibland att jag önskar jag kunde få ligga still och njuta - utan barn. Men när det sker får jag myror i benen och önskar tillbaka mitt barn så jag har något att syssla med. Aldrig är man nöjd :-D Vår vecka på Rivieran har i alla fall varit toppen och jag klarade de båda flygresorna hyfsat bra. Jag kom på en ny metod vid starten - då satt jag och sjöng! Tur att motorljudet är så högt att ingen hörde min vackra stämma.

Gällande min vän som jag har skrivit om så har h*n nu fått tid för op. - äntligen! Först op. och sedan väntan på provresultat. Resultatet kommer ju bara att vara mer eller mindre bra men den hemska väntan är "snart" över. Men självklart kommer resultatet att visa det som är "mer bra"! Det andra finns inte *håller för öronen och blundar* Sedan återstår en lång (?) och mödosam (?) process för att bli frisk. Men jag vet att det kommer något gott ur det här - det är en vän som inte lyssnar på sin kropp och kör fullständigt slut på sig själv. Jag tror att h*n kommer att ha omvärderat sitt liv och kommer att ta tillvara på det som är viktigt. Nya perspektiv och leva som h*n lär.

måndag 5 juli 2010

Sjukvården,

hur står det till med den egentligen? VT-09 läste jag en kurs på universitetet där vi bl a kikade lite på hur sjuka behandlas världen över. Den svenska sjukvården är så opersonlig, ser bara sjukdomen och inte människan (undantag finns förhoppningsvis). Hur kan man låta en människa bara leva i ett vakuum utan svar och utan att se till att hon/han får omvårdnad även för sitt psykiska mående? Bara lämna en ensam, rädd, människa med sina demoner - ofattbart! Det är dags att blicka önster och söder ut. Det är dags att behandla HELA människan!
Min vän är just nu i kris. Inga svar. Ingen omvårdnad. Utelämnad till en sjukvård som har tagit semester. Det gör så ont att se! Jag finns där men kan inte hjälpa. Kanske kan ingen det ... Det gör ont! :-(

torsdag 1 juli 2010

Empati och medmänsklighet

Ibland kan världen kännas orättvis. Varför just jag? Eller varför just hon/han? När det är jag skall jag svälja stoltheten och ta emot medmänniskornas kärlek och empati. När det är hon/han skall jag visa empati och medmänsklighet. En kram, ett ord, tystnad, att finnas, okonstlad närhet, ja jag tror att det räcker långt. En människa är alltid till slut ensam. Det är ett faktum man måste acceptera. Men jag tror att man som medvandrare i livet kan bidraga med mycket ändå. Kommer handlingarna, ordern eller stillheten från hjärtat så tror jag budskapet når fram och kan vara till tröst även för den ensammaste av själar. Ju fler med ett öppet hjärta, äkta empati och medmänsklighet ju bättre skulle världen se ut. Vi kan alla lämna fotspår i andras hjärtan.

lördag 26 juni 2010

Midsommar

Vår midsommar brukar oftast gå i "ensamhetens tecken" då vi inte egentligen har några närmare vänner. Jag lider väl inte nämnvärt av det men det är alltid trevligt att fira tillsammans med andra. I år blev det dock ensammare än vanligt. Vi hade pratat med mamma och pappa om ev. grillning på kvällen och sedvanligt firande vid midsommarstång och picknick på dagen. Mamma var mer obestämd än vanligt och velade enormt. Resultatet blev att vi sågs ca 30 sek och sedan åkte de iväg ... Ja, ja *suck* Blev bra trött på henne denna gången, hon kan aldrig bestämma någonting i förväg. Vi åt i alla fall en härlig midsommarlunch på altanen med sill och färskpotatis och sedan jordgubbar och glass. Vid 15 tog vi med fika och gick till midsommarstången och insöp äkta svenskt midsommarfirande. Så långt en trevlig dag men när vi satt där fick maken telefon. Det blev avfärd till sjukhuset för hans del då svärfar inte var bra. Maken spenderade hela midsommareftermiddagen, kvällen och natten på sjukhuset. Som väl var var det inget allvarligt med svärfar. Maken kom hem kl 7 i morse - stackarn! Så min afton spenderade jag lyssnandes på Evert Taube läsandes en bok och sedan kikade jag lite på TV. E var ute och lekte hela kvällen så jag var mol allena.

torsdag 24 juni 2010

Jag har kommit ganska långt

har jag börjat inse. Självklart kan jag komma längre och man skall inte jämföra med andra ... men jag kan inte låta bli. Jag jämför inte i termer bra/dåligt utan helt enkelt en notering om hur långt jag faktiskt kommit. Jag ser andra vara där jag var och känner en sådan glädje att jag inte längre är där. Mitt liv har inte ändrats men min inställning har det. Numera har livet en gyllene guldkant och det beror enbart på att jag nu ser de underbara saker som finns och sker runt mig. Jag befinner mig i nuet mycket oftare än förr (var jag någonsin i nuet förr?). Jag märker detta utan att jämföra men märker det än mer i möten med andra. Jag märker det också på den typen av frågor och kontakter människor tar med mig. Det ligger idag på en helt annan nivå - på ett djupare plan och mötena är mer äkta. Numera känner jag att jag kan ge och ingjuta hopp :-)
Jag har även givit mig in i böckernas värld igen (äntligen! - har saknat det under många år) och läser mycket om personligt växande - och känner igen mig! Bara det är ju fantastiskt. Jag känner igen mig själv när jag läser om andras växande :-) Jo, jag inser att jag inte är framme. Fram kommer man nog aldrig det vore förrädiskt att tro, men nog kan man glädja sig åt resan :-)

måndag 21 juni 2010

Lite svammel

Måste bara svamla av mig lite.

Jag förundras över människor som har stört sig på det kungliga bröllopet. Varför stör man sig på en kärleksakt? Även om man inte är royalist så måste man väl kunna unna de kungliga att besfästa sin kärlek? Jag tyckte de var så fina och kärleken och lyckan riktigt lyste om dem! Nog borde väl även icke-royalister kunna se det och önska dem all lycka?

Och på tal om lycka; Jag har ju i ett år (egentligen mer) arbetat med mig själv och har faktiskt kommit en bra bit på vägen med vad gäller att se saker och ting på annat sätt, att acceptera mig själv, att leva i nuet etc. Jag har lång väg kvar men en av sakerna är att jag nu njuter av E på ett annat sätt. Förut kunde jag lite frustrerat krypa ner i sängen med honom för att han skulle somna och ganska otåligt invänta hans sömn. Nu ligger jag där istället och njuter av hans närhet och är lycklig över att han vill ha mig där. Det kommer en tid då det inte kommer att vilja ha sin mamma nedkrupen i sängen med armarna runt honom eller ha mammas axel som huvudkudde. Det är ju så mysigt! Jag är lycklig över att han känner den tryggheten med mig, att han vill ha mig där. Jag är lycklig för den underbara unge han är. Det är en fröjd att höra honom på morgonen - han kvittrar! :-)

I morse pratade vi om bröllopet vid frukostbordet. Jag frågade om han vill gifta sig när han blir stor och fick då svaret: "Nej ... först så skall tjejen fråga och så måste jag säga ja. Sedan måste man gå till kyrkan och där svamlar prästen så mycket" :-D

torsdag 17 juni 2010

Lite sommarbilder

Trött, trött, trött - igen.
Och väntan på besked är jobbig.
Men jag har fått lite energitankning i form av lite fotografering.
Jag mår bra av bilder.

tisdag 15 juni 2010

Väntan

fy f-n för väntan på besked! Det gäller förvisso ingen nära anhörig men väl en kär och betydelsefull vän ... Jag vill känna lättnaden av ett besked att det bara är en sjukdom som kan hållas i schack alternativt tom botas! Det andra alternativet finns helt enkelt inte!

lördag 12 juni 2010

Det är skönt med luft

Igår och idag är jag verkligen mer än lovligt trött. Jag skulle kunna sova i ett dygn känns det som. Det var därför väldigt skönt att ta en promenad ute i det gråa och stormiga - även det är vackert! Tyvärr hade jag inte min riktiga kamera med mig men bilder blev det ändå.



onsdag 9 juni 2010

Skolan är slut för den här gången!

Det var sista dagen på skolan igår. Jag har väldigt kluvna känslor inför det faktumet. Det är skönt att ha "sommarlov" (jo, jag jobbar ju 100% också ...) men jag kommer att sakna alla underbara människor. Vissa kommer att fortsäta till hösten (tack och lov) men vissa gör det inte. Så gårdagen var ändå ett avsked och ett avslut. Jag kommer inte heller att ha samma goa lärare till hösten. Så gårdagskvällen var både underbar, trevlig och sorglig. Allt i ett. Själva skolarbetet avslutades med att jag än en gång fick klart för mig att min självkännedom är ganska usel. De tack jag fick för mig som person var fantastiska ♥ men många av dem var för mig mycket förvånande. Jag fick många kommentarer som syftade på att jag bidrar med annat synsätt, att jag ofta överraskar med oväntade infallsvinklar. Moi?? Jag som känner att jag bidrar med nada (oftast)! Många kommentarer gällde också att jag har en stor kreativitet! Återigen; Moi?? Va? Que? Jag som alltid har velat vara kreativ men känner att jag har noll av den varan. Jag känner visserligen att den nu ligger och bubblar inom mig under ytan men jag har ändå en lång väg att gå. Sedan har jag ju min gruppmedlem som alltid säger att jag kan uttrycka mig så vackert i ord - en kommentar jag aldrig har begripit men som nu många hakade på och höll med om. Visst blir jag jätte glad av att höra detta men ack så förvånad!

torsdag 3 juni 2010

Sommar!

Jag har alltid svårt att förstå att det är sommar, jag hinner liksom inte med. Men nu är det dags att inse att sommaren är faktiskt här! :-) Det är soligt och varmt och E har det superjobbigt med pollen. Nu testar han en tredje medicin så nu har han tre receptbelagda läkemedel: ögondroppar, nässpray och piller. Läkaren pratade om att han ev. kan få bli "vaccinerad" till hösten. Han hade på prov i ett år nu testat på barn (tabletter). Jag hoppas på det då E's allergi är främst mot gräs och där har halterna än så länge bara varit låga till måttliga - och ändå är det jätte jobbigt :-( Den senaste medicinen (nässprayen) står att en biverkning kan vara att barn växel långsammare (inte så kul) + näsblod (som ofta förekommer hemma redan som det är) så den känns inte så himla optimal ...

Nåja, nog om det. Egentligen ville jag bara visa fotografiet jag tog igår kväll.

måndag 31 maj 2010

Morsdag

Enligt tradition (sedan ungefär 35 år tillbaka) åkte vi till vårt liljekonvanljparadis och plockade dessa ljuvligt väldoftande blommor! Picknick hör också till :-)

De finaste små fingar som finns ♥
en fjäril
som sedan försökte fångas av små händer













onsdag 26 maj 2010

Tacksamhet

Det är så lätt att bara trampa på i livet och inte inse hur mycket man har att vara tacksam för. Man vet (oftast) vad man vill ha och önskar mer än det man har men reflekterar inte över vad man faktiskt har.

Igår var jag på EGO där det förvisso kanske inte sades så mycket nytt (för min del som insuper allt i den här ämneskategorin) men det triggar ändå igång tankar och känslor då man blir påmind. Och varje gång tycks det som det är nya tankar och insikter som kommer. Igår var det tacksamhet som kom till mig. Tacksamhet till vad jag har. Jag tänker sällan på hur otroligt bra jag har det. Under kvällen suktade jag grymt efter en ring för 740:-, en ring jag tillslut faktiskt inte köpte (!) men skulle kunna ha köpt eftersom jag har råd om jag vill. Jag har råd att unna mig ibland. Jag hade råd att gå på EGO-tillställningen. Jag har en familj. Jag har ett jobb. Jag har en bostad. Jag kan äta mig mätt. Jag har alla mina basala behov tillfredsställda och reflekterar inte ens över det. Att jag ville ha ringen och skulle kunna haft råd med den, bara en sådan sak! Jag ställde det i relation till den situation ett stort antal människor i världen sitter i. De kämpar för sin överlevnad och är glada om de kan äta sig mätta. Jag (vi alla som kommer åt att läsa det här) borde dagligen känna tacksamhet för det vi har och inte bara ta det för givet.

E sade härom dagen att "pappa är bäst i familjen på att snickra och laga saker, jag är bäst på att bygga lego och du mamma är bäst i familjen på att pussas och kramas". Det värmde mitt hjärta då men ännu mer nu när jag har funderat lite på det. För uttrycket "vara bäst på ..." genererar som nästa ord ett positivt laddat verb. Det i sin tur visar på att E anser att pussar och kramar är någonting positivt. E tycker om mammas pussar och kramar :-) ... det kunde ju faktiskt ha varit annorlunda. Jag är tacksam för att jag har ett barn som känner så.

Jag är även tacksam för att jag har fått chansen att läsa på HumaNova med allt vad det innebär. Jag är tacksam för att jag tog chansen. Jag skulle önska att alla fick chansen att läsa det första året, att grotta i sig själv i ett helt år. Så välgörande (och utmanande)!

tisdag 25 maj 2010

Fotoutmaning

Blev utmanad av Nina   och Juniphé att lägga upp den tionde bilden från bildarkivet. Så här är de (tionde från slutet och tionde från början ... vilket det du skall vara):
Sedan skall jag utmana några också ... :

Dreams of Clematis
Josefin
Miixs
Mitti

lördag 22 maj 2010

Vitsippstid (skrivet av okänd)

Den vackraste mattan på jorden
ej väves av mänsklig hand
Den sömmas av snövita sippor
i skogarnas nordliga land

Kom ut i skogen en förvår
då solen strilar sitt ljus
I prakt strålar vitsippsmattan
som tindrande stjärneljus

Men går du i Gökottemorgon
när luften är regntung och skön
Då finner du blommornas kalkar
likt klockor böjda i bön

Sin skapare tack de nog sänder
för vår de fått ringa in
För ljuset och blomsterlyckan
de tänder i människors sinn

torsdag 20 maj 2010