söndag 29 maj 2011

Klubben med stort K

Det känns som jag nu får vara med i Klubben med stort K. Klubben jag inte hade en aning om att den fanns. Efter 2 år i en skola som i stort handlar om personlig utveckling så ser jag. De insikter jag har fått märker jag nu att det finns många människor delar med mig. Vart fanns de förut? Varför sade ingen någonting? Eller gjorde de det? Kanske handlar dessa insikter om just insikter. Man kan inte få en insikt serverad på fat som information, en insikt får man bara genom att ... ja ... verkligen ... förstå med själen. För nog fanns alla dessa människor med sin klokskap redan innan - men jag hade inte förmågan att se dem. Klubben med stort K ser man först när man själv är med i den. Jag undrar vad nästa gradbeteckning är i Klubben. Jag ser fram emot att få se den nivån. Jag är övertygad om att den finns. Men än kan jag inte se den. Troligen är den lika osynlig för mig idag som Klubben var innan. Först när man själv är där så ser man. Undrar hur många nivåer av seende det finns? Det är en underbar känsla av att bara ha nått hit ... hur blir det då sedan? Jag hoppas jag når dit.
Vad är då den stora skillnaden nu mot då? Jag vet inte riktigt ... Jag kan bara säga att mitt liv är mer nu. Mer av allt. Och orden som kommer till mig är frihet, förväntan, tillförsikt, nyfikenhet, storhet ... en härlig känsla!

tisdag 24 maj 2011

Meditation om min egen närstående bortgång


Att meditera om min egen närstående död var uppslitande men klargörande. Vid beskedet att jag bara har en månad kvar att leva var det ren och skär ångest. Panik. Gråt. Jag var ensam. Man är ensam i döden. Paniken och ångesten rörde sig enbart om att lämna E, bara 8 år gammal. Hur skulle jag kunna på en månad fylla honom med ett helt liv av kärlek, råd, stöttning och visdomsord? Hur skall jag hinna uträtta allt en mamma skall göra under ett liv på en månad?

När den första omvälvande paniken stillat sig infann sig ett lugn. Jag började att skriva. Jag skrev kapitel efter kapitel, bok efter bok. Jag skrev om alla tänkbara händelser, frågor och problem som om möjligt skulle hamna i hans väg under livet och vad jag skulle ha tyckt och tänkt i olika situationer. Jag skrev min egen historia. Jag målade min historia och jag målade mina framtidsvisioner. Jag lämnade i bild och skrift så mycket jag bara kunde av mig själv för honom att ha tillgång till genom livet.

Min sista dag tillbringade jag tillsammans med nära och kära vid "mitt torp" (min plats där jag finner ro inom mig). Det var fest, min begravningsfest som ägde rum medan jag levde. Jag satt i en stol och betraktade livet fortgå då jag drog min sista suck.

På min begravning lästes "Ringaste barn som beder ..." upp. Det var den enda önskan min konfirmationspräst hade - att alla skulle lära sig den. Musiken var Anthem med Tommy Körberg. Jag insåg att E's önskan om en plats att besöka och prata med mig var viktigare än min känsla av att vilja bli spridd i en minneslund. Jag värderar samtalen med min son långt högre. Alltså blev det en liten gravsten där vi kan föra våra samtal mellan världarna.

Vad som ändå var skönt med denna meditation var att jag insåg att jag har "no regrets". Ingen jag känner att jag måste be om förlåtelse till, ingen plats jag känner att jag måste återvända till. Hela ångesten gällde att lämna E, inte att själv dö. De där böckerna och målningarna kan jag ju faktiskt börja med redan idag. Jag skall börja med dem snarast!

onsdag 11 maj 2011

En värld av möjligheter

Vilken frihetskänsla! 
Jag känner inte det minsta oro för framtiden. 
Nu finns alla världens möjligheter och alla vägar ligger öppna. 
Bara ren glädje och förväntansfull nyfikenhet.
Att jag inte har vågat hoppa innan!? Ofattbart! Det är ju bara en fantastisk känsla!
Nu fortsätter mitt liv ... :-)

Och så har jag köpt en sådan här också! (första moppen i mitt liv):

Vinna 40 par skor

Här är en tävling jag vill tipsa om där man kan vinna 40 par skor från Bardos.se. Vem kan motstå det? Inte jag! :-D


Tävlingen pågår till 29/5

lördag 7 maj 2011

För vissa saker finns inget skydd

Jag är ganska hårdhudad men vissa saker tränger igenom allt och går rakt in i hjärtat. En, vad jag har fått berättat, otroligt levnadsglad och godhjärtad människa fick somna in på påskafton. Hon hade kämpat mot cancer i många år och överlevt flera år längre än vad läkarna från början sagt. De pratade i termer av underverk. Den jag pratar om är (var) mamma till en pojke som gick hos dagmammorna tillsammans med E. Hon är (var) kompis med flera av de som finns i min närhet. Så här skrev en av dem på FaceBook idag:

" X, om tårar kunde bilda en trappa och minnena en gränd,skulle vi gå rakt in i himmelen och hämta dig igen. "

Det värker i hjärtat. Jag tänker på hennes familj och på hennes son som bara är 1 år äldre än E. Vilken förlust. Livet är inte rättvist alla gånger.

Och så passande "Dagens citat" är (som syns till höger i bloggen):

"De människor som fått ut mest av livet är inte de som levt ett sekel utan de som levt varje minut."
källa: Colette

torsdag 5 maj 2011

Nu är det gjort!



I did it! Jag vågade! Jag har sagt upp mig! Jag är ganska stolt över mig själv att jag äntligen, äntligen tog steget och hoppade rätt ut i luften utan att veta vad jag kommer att landa på. Utan mina 2 år i skolan hade jag aldrig vågat. Jag har lärt mig att sätta värde på mig själv och att bara jag kan ta ansvar för mig. Man kan önska, man kan få olika mycket hjälp, men tillslut är det ändå mitt ansvar och ingen annans.

Det är skrämmande och pirrigt men framför allt känner jag frihet! Nytt! Vad som helst kan hända. Hela världen ligger öppen. Möjligheter!

Jag har känt hur mitt jobb sakta men säkert har tagit död på mig, på vad som i grunden är jag. Det har inte varit en grogrund där jag har kunnat växa som människa, snarare motsatsen. Jag har märkt hur jag plötsligt blir missunsam och kan känna skadeglädje. Det är inga sympatiska sidor som har vuxit till och nu skall de bort igen! Jag har aldrig varit sådan tidigare men situationen har framkallat alla mina sämsta sidor. Är bara situationen "rätt" kan den göra vad som helst med en människa ...

Men jag måste ge kredit till min chef hur han bemötte min uppsägning. Jag hade målat upp diverse scenarion men de infriades inte. Han var lugn som en filbunke, till och med förstående. Vad det bottnar i vågar jag inte sia om, jag är bara glad och lättad att det var det bemötandet jag fick.