Att meditera om min egen närstående död var uppslitande men klargörande. Vid beskedet att jag bara har en månad kvar att leva var det ren och skär ångest. Panik. Gråt. Jag var ensam. Man är ensam i döden. Paniken och ångesten rörde sig enbart om att lämna E, bara 8 år gammal. Hur skulle jag kunna på en månad fylla honom med ett helt liv av kärlek, råd, stöttning och visdomsord? Hur skall jag hinna uträtta allt en mamma skall göra under ett liv på en månad?
När den första omvälvande paniken stillat sig infann sig ett lugn. Jag började att skriva. Jag skrev kapitel efter kapitel, bok efter bok. Jag skrev om alla tänkbara händelser, frågor och problem som om möjligt skulle hamna i hans väg under livet och vad jag skulle ha tyckt och tänkt i olika situationer. Jag skrev min egen historia. Jag målade min historia och jag målade mina framtidsvisioner. Jag lämnade i bild och skrift så mycket jag bara kunde av mig själv för honom att ha tillgång till genom livet.
Min sista dag tillbringade jag tillsammans med nära och kära vid "mitt torp" (min plats där jag finner ro inom mig). Det var fest, min begravningsfest som ägde rum medan jag levde. Jag satt i en stol och betraktade livet fortgå då jag drog min sista suck.
På min begravning lästes "Ringaste barn som beder ..." upp. Det var den enda önskan min konfirmationspräst hade - att alla skulle lära sig den. Musiken var Anthem med Tommy Körberg. Jag insåg att E's önskan om en plats att besöka och prata med mig var viktigare än min känsla av att vilja bli spridd i en minneslund. Jag värderar samtalen med min son långt högre. Alltså blev det en liten gravsten där vi kan föra våra samtal mellan världarna.
Vad som ändå var skönt med denna meditation var att jag insåg att jag har "no regrets". Ingen jag känner att jag måste be om förlåtelse till, ingen plats jag känner att jag måste återvända till. Hela ångesten gällde att lämna E, inte att själv dö. De där böckerna och målningarna kan jag ju faktiskt börja med redan idag. Jag skall börja med dem snarast!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar