Nu är det gjort!

I did it! Jag vågade! Jag har sagt upp mig! Jag är ganska stolt över mig själv att jag äntligen, äntligen tog steget och hoppade rätt ut i luften utan att veta vad jag kommer att landa på. Utan mina 2 år i skolan hade jag aldrig vågat. Jag har lärt mig att sätta värde på mig själv och att bara jag kan ta ansvar för mig. Man kan önska, man kan få olika mycket hjälp, men tillslut är det ändå mitt ansvar och ingen annans.

Det är skrämmande och pirrigt men framför allt känner jag frihet! Nytt! Vad som helst kan hända. Hela världen ligger öppen. Möjligheter!

Jag har känt hur mitt jobb sakta men säkert har tagit död på mig, på vad som i grunden är jag. Det har inte varit en grogrund där jag har kunnat växa som människa, snarare motsatsen. Jag har märkt hur jag plötsligt blir missunsam och kan känna skadeglädje. Det är inga sympatiska sidor som har vuxit till och nu skall de bort igen! Jag har aldrig varit sådan tidigare men situationen har framkallat alla mina sämsta sidor. Är bara situationen "rätt" kan den göra vad som helst med en människa ...

Men jag måste ge kredit till min chef hur han bemötte min uppsägning. Jag hade målat upp diverse scenarion men de infriades inte. Han var lugn som en filbunke, till och med förstående. Vad det bottnar i vågar jag inte sia om, jag är bara glad och lättad att det var det bemötandet jag fick.