Ett stycke historia

Min mamma har skrivit ner en fantastisk berättelse om sin barndom. Hon skrev den för många år sedan - för hand. Jag skrev vid något tillfälle ned det på skrivmaskin (!) för att sedan för några år sedan äntligen få ned ned elektroniskt (teknikens under!). Förra året skulle varje person i E's klass ha med sin favoritbok till skolan så läraren kunde läsa den. E's "favoritbok" är ett kapitel ur hans mormors barndomsberättelse. Den handlar om en farbror som bodde i min mammas uppväxtby. Texten är min mors, teckningarna är mina.

Axel

 Vår kompis Axel var en stor karl. Han var långt ifrån vacker, han hade stora händer och en puckel på ryggen, ett rödbrusigt ansikte och hans byxor hängde knappt uppe på honom och blev då alldeles för långa i benen. Han gick med stora släpande steg och han var stark som en björn. Hans hus bestod av kammare, sal och kök samt en övre botten som man sade ni Norrland, dit fick vi aldrig gå upp för golvet var gammalt och dåligt – men det hindrade inte oss. Vi lurade honom med att vi skulle hämta skurhinken i skrubben i farstun för att tvätta hans golv. Men se där i skrubben gick trappan upp till vinden … Vips var vi där uppe! Axel stod på stegen och lockade och pockade att vi skulle komma ner annars skulle vi bli olyckliga. Axel bodde bara i köket, de andra rummen värmdes inte upp. Det var sparsamt möblerat; endast två bord, fyra stolar och en säng, dessutom fanns de väggfasta arbetsbänkarna. Slaskhinken stod på golvet framför diskbänken och till vänster om spisen en inbyggd vedlåda men det stod ändå alltid en vedkorg och skräpade framför spisen. På det utskjutande spjället hängde han sina kläder; blåblusen och jackan som skulle torka till dagen efter. I kammaren däremot stod det fina gamla möbler; en chiffonger, ett mycket fint skrivbord, en gungstol samt en utdragssoffa. På utdragssoffan låg hans rena strukna skjortor på rad tillsammans med underkläder. På chiffongern fanns en massa släktporträtt och en pigtittare. På en spik hängde finkostymen, överrock och hatt, de kom sällan till användning. Det tredje rummet, salen, var en enda stor skräpkammare. Där hade han en soffa som var till brädden fylld av klädlumpor, ett skåp som inte gick att stänga för det var fullt av tomburkar och så fanns där massor av annan bråte också. Man förstår väl att vi älskade att rota och gräva i det rummet, men vi fick aldrig gå dit för Axel. Men det brydde vi oss inte om så vi var där många gånger i alla fall - tills en dag då Axel kom på iden att spänna en planka från ena väggen till den motsatta dörren så det var omöjligt att ta sig in. Men ibland glömde han plankan …

Hans humör växlade enormt från lugn till storm på en sekund, men det berodde på hur vi uppförde oss. En dag cyklade vi till moster Edit men fick se att Axels dörr stod öppen till hälften. Vi bestämde oss för att besöka honom på hemvägen men då vi kom dit var dörren stängd. Han hade tydligen sett oss från sin plats vid fönstret och låst dörren. Vi var för bråkiga ibland. Men det hände ofta att han öppnade dörren när han såg oss.

Axel jobbade utanför byn så vintertid fick han stiga upp tidigt för att sätta fyr under kaffepannan så han kunde fylla på termosen och packa matlådan. Sedan var det bara att ta på sig jackan så att han hann med bussen … trodde han ja. Vi hade sytt ihop fodret på jackan. Det gick några dagar innan vi vågade oss förbi hos Axel och ännu flera innan vi vågade gå in. Till slut var det glömt.

Det var mörkt och kallt på eftermiddagarna när han kom hem. Mycket snö var det att pulsa i fram till bron men det räckte tydligen inte för oss för vi började skotta hela bron full med snö så dörren inte skulle gå att öppna. Men det förargliga var att två tanter (Inga och Agnes) råkade gå förbi och såg vårt tilltag så det hysset gick inte. När det började mörkna på eftermiddagen kom Axel hem frusen och trött men vi var där och trippade in efter honom. Han tände en tändsticka för att tända fotogenlampan men vi blåste ut den, han tände en till för att göra eld i spisen men vi blåste ut den med … sedan åkte vi ut. Nu bestämde vi oss för att vara snälla några dagar. Vi hjälpte honom att städa och diska, vi tvättade hans skåp och hans dukar med kaffefläckar åkte av, mattorna skakades och golvet skurades o s v men slaskhinken fick han själv gå ut med. Det blev så fint efteråt men det dröjde aldrig länge innan hans bord var fullt av allehanda ting, hans sängöverkast var skrynkligt och disken hade hopat sig.


En kväll när vi satt hos honom skulle vi ”råna” honom. Vi rånade i ärliga avsikter, det var spänningen vi ville uppleva. Vi satte oss på stolar strategiskt utplacerade så att vi samtidigt kunde skrida till verket. På ett givet tecken rusade vi fram och tog överkastet på sängen och slängde det över offret (Axel) så att han inte kunde röra sig medan vi grävde i hans fickor (men vi hittade ingenting). Till slut kom ett ilsket rödbrusigt ansikte fram under överkastet … Vi klarade livhanken den gången också.


På försommaren skulle det röjas i skogen som tillhörde gården. Axel var då borta hela långa dagarna till sent på kvällen. Vi stod snart inte ut med att vänta på honom så vi fick väl försöka ta oss in till honom ändå … Det fanns ytterligare ett hus på tomten, en snickarbod där bl a alla verktyg förvarades. Där var ju låst förstås. Men där fanns ett litet hål vid ena gaveln och där lyckades en av oss åla sig in. Vi fann tillslut vad vi letat efter – en kofot! Inbrottet kunde börja. Vi valde kammarfönstret på gaveln för det var skymt av syrenträd och äppelträd. Spik efter spik bröt vi upp det. Det var bara en spik kvar då Axel kom springande som ett vilt djur över gärdena. Han hade sett oss från skogsbrynet. Den gången fick vi jagis ända hem. Phu …

En höst och vinter hade Axel fått jobb nere i Göteborg. Dagen innan han reste lämnade han in 1 kr till Britta på affären som vi skulle få godis för. Det räckte till 2-öres kola i två veckor (vi var tre stycken). Den vintern var vi nästan husvilla, vi hade ingen att busa med. Men när våren kom var Axel tillbaka igen och dörren stod åter öppen.

På söndagarna, särskilt sommartid, var han nästan aldrig hemma för då satt han i kortgropen och spelade kort med gubbarna. Där gick brännvinsflaskan laget runt så när skymningen föll över byn så ragglade det gubbar hem åt alla håll. Det var så att de flesta människorna på Björkön tillhörde nykterhetslogen, därför fick spel och superi ske i skydd av skogen.

Det måste ha varit en måndag, efter en sådan fest, den gången vi rev ner hans radio från hyllan under taket. Det var ett rent misstag och verkligen inte meningen (den gången). Vi tror aldrig vi sett Axel så ilsk, det var som om åskan bröt ut och blixten slog ner på oss. Vi åkte som vantar runt golvet; den ena av oss hamnade under sängen och den andra under bordet, men först välte slaskhinken så det blev en sjö på golvet – det gjorde det inte lättare för oss att komma undan. Men ut kom vi, men vi var ovänner med Axel lång tid framöver. Det var efter den här händelsen han ångrade sig och öppnade dörren när vi cyklade förbi.

Varje juldagsmorgon efter att vi varit till julottan bjöd vi Axel på kyrkkaffe. Vi hade plockat ihop lite kakor och bullar hemma och fyllt kaffetermosen och sedan bar det av. Vi hade också stoppat ner några julljus. Han blev alltid lika glad åt sådana besök. Vi dukade upp på bordet och tände ljusen vi hade med oss men då blev Axel så generad, troligen över den fina stämningen, så han drog ner rullgardinen för fönstret så ingen kunde se in – vad skulle folk tro om honom annars. När vi blev lite äldre bjöd han oss på julglögg också.

Utanför det ena köksfönstret fanns en syrénberså där han ”såg småfåglarna ligga stendöda med spretande ben i vädret efter de ätit av vår sockerkakssmet” sade han, sedan skrattade han så det bullrade. En vårmorgon hade han varit ute och planterat blommor i sin rabatt utanför fönstret å framsidan av huset. Han fick aldrig se de blommorna för samma vårmorgon blev han påkörd och dödad av en bil …