måndag 28 november 2011

Nervös!

Om 50 min börjar jag mitt nya jobb. Jag är nervös! Det hade jag inte väntat mig faktiskt. Jag har inte riktigt analyserat nervositeten då den liksom tog mig "off guard". Men det är lite känslan av att nu är det dags att kliva ur min skyddande kokong och stiga ut i verkligheten. Det är i princip första gången i mitt liv jag står på mina egna ben. Förut har jag halkat runt på bananskal och hamnat på ställen. Efter min utbildning (vända ut-och-in på mig själv och lära känna mig) känns detta på riktigt. För första gången har jag agerat på mina egna villkor. Jag klev av jobbet jag inte ville ha och slängde mig ut i luften utan skyddsnät (inte ens bildligt talat då jag faktiskt inte ens fick A-kassa). Jag går in i det nya jobbet med öppna ögon och utan alla skal jag normalt har haft. Scary! Visserligen fegade jag ur då jag tackade nej till ett jobb som skulle kunnat leda åt det håll jag vill. Men jag funderade och insåg att jag behövde lite av det gamla och lite av det nya, en kombination. Av bara det nya skulle jag troligtvis snart klättra på väggarna. På jobbet jag startar nu har jag inga meriter vad gäller jobbet jag sökt. De fastnade för min resterande CV. Det känns som de har vissa förväntningar på mig och det är lite jobbigt känner jag. Tänk om jag inte uppfyller dem? Andas! Här gäller det att jag tar mig ett snack med min Presterare och ser till att övriga delar av mig också får ta en plats. Det är helt nödvändigt. Hela jag skall börja på ett nytt jobb, inte bara en del av mig.

Och ett helt annat ämne; jag har lagt upp en ny flik där jag visar mina "tavlor". Ta det för vad det är! :-)

söndag 20 november 2011

En fundering

Igår satt jag och tittade på Sommarpratarna med Herman Lindqvist, Alexandra Rapaport, Jana Söderberg, Zanyar Adami och Majgull Axelsson. Vid ett tillfälle pratade Jana Söderberg (född i Tyskland) som om hon kände att hon bara var i Sverige på låtsas. Hon beskrev exakt min känsla fast inom mitt yrkesliv. Jag har själv uttalat samma ord. Det känns som om jag, och många med mig, bara är tillfälligt ute och praktiserar. Att vi snart kommer att återförenas och jobba ihop igen. (Jag pratar då om mitt jobb jag hade för några år sedan, inte det senaste). Det är en väldigt knepig känsla, en overklighetskänsla. Jag funderade vidare på det här nu på morgonen och kom fram till att jag hoppas att den känslan kom sig av att jag inte trivdes på nästa arbetsplats. För så där vill jag ju inte känna nu när jag strax börjar på en ny arbetsplats. Där vill jag trivas och "känna mig hemma". Jag vill kalla företaget för "vi" och inte som på förra arbetsplatsen där jag fortfarande efter 3,5 år sade "dem", jag inkluderade inte mig själv när jag pratade om företaget. Det i sig skall man nog vara uppmärksam på. Jag tror det är ett tydligt men subtilt tecken på att man inte är där man skall vara.

måndag 14 november 2011

En liten hand

Både i lördags och i söndags fick jag njuta av att spontant får en liten hand insmugen i min. Liten och liten förresten ... den är snart lika stor som min. Min fina lilla stora son, 8,5 år gammal och som numera räcker mig upp till hakan och vars skor jag faktiskt får ner fötterna i. Så klart förstår jag att den där handen råkade hamna i min utan att han tänkte på det - för hade han tänkt på vad han gjorde hade den inte befunnit sig i mammas han inte! Huga, någon kan ju se! Men desto mer njöt jag av stunden att få gå där och hålla min son i handen. Kärlek! 

måndag 7 november 2011

Svart kisse

Idag mötte jag samma svarta kisse 2 ggr och stannade och kelade med den bägge gångerna. Första gången var som ett knytnävsslag i magen. Att klappa en svart katt över huvudet och ryggen, att få de välbekanta gensvaret tillbaka ... det gjorde ont. Tårarna bara kom och klumpen i halsen ville inte försvinna. Det var ju som min kisse, hon var också svart om än med längre svans. Andra gången var jag mer förberedd. Det gjorde ont då med men jag kunde skilja på katten jag hade framför mig och min kisse i himlen. Jag kunde mysa lite åt det spinnande lätet jag fick till svar. Men när slutar tårarna komma? När slutar det göra ont?

lördag 5 november 2011

Ett fattigt (ekonomiskt) liv stundar

Eller snarare jag lever redan det livet.
Min begäran om omprövan till A-kassan gick inte igenom. Det innebär fortsatt 0:- i ersättning. Varför? Jo, jag läser en kvällskurs (18-20.30 en kväll/veckan) på universitetet som hjälper mig att nå mina yrkesmål. Det bisarra är att A-kassan envisas med att haka upp sig på att jag fick beviljat studiebidrag från CSN - även om jag betalar tillbaka det och CSN tar tillbaka beviljan (vilket är möjligt då jag begärde det så tidigt). Det verkar enbart vara denna beviljan som står ivägen. Övriga fakta är irrelevanta! Att CSN får tillbaka pengarna spelar 0 roll. Att det är en kvällskurs spelar 0 roll. Att jag jobbar heltid + studerat kvällstid i 2,5 års tid spelar 0 roll - för jag uppfyller då inte kriteriet de har för att få studera nämligen att ha jobbat halvtid + studerat minst 6 månader sammanhängande! Hallå, jag uppfyller väl det kriteriet med råge!? Näpp säger de, halvtid skulle man ha jobbat.
Jag är väl envis som en dåre och fortsätter med mina studier i alla fall denna terminen ut. Varför? Jo jag hoppas på att få jobb innan årets slut så jag kan fortsätta plugga. A-kassan har nämligen ett fint litet villkor om jag hoppar av studierna så jag kan få A-kassa - att jag inte har någon intention att senare fortsätta mina studier! Men hallå!!?? Skall de diktera vad jag gör när jag väl får ett jobb och inte får A-kassa längre?! Tydligen är det så ... Skall jag då aldrig få läsa det jag vill?? Men jag har bara terminen ut på mig (kursen är 2 terminer + har ett års fortsättning) för sedan kan jag inte få A-kassa baserat på min lön för sedan räknas höstens lön istället som alltså är lika med 0! Studierna är nämligen inte överhoppningsbara - men tydligen för mycket för att jag skall kunna få A-kassa *grrrrrrr*
Med andra ord måste jag ha jobb före årsskiftet om jag någonsin skall kunna läsa denna kursen. Alternativet är att aldrig få läsa den eller stå med 0:- i inkomst fram tills den dagen jag får ett jobb.
Fattar inte hur de kan komma på så dumma regler och inte själva höra hur fel det blir!

torsdag 3 november 2011

Jobbintervjuer

Det tycks som företagen plötsligt har vaknat. Startar det riktiga rekryteringsarbetet först i oktober/november? Inte direkt efter semestrarna som jag trodde. Det var 1 (egentligen 2) intervju "för att känna på varandra" i juli, 1 "skarp" som jag hade chans att få i augusti (företaget valde dock ingen av kandidaterna tillslut), ingen intervju i september, 5 "allmänna intervjuer" i oktober + 2 skarpa. Av de skarpa fick jag den ena men tackade nej och den andra fick jag inte. Nu i november har jag redan varit på 1 "skarp" (som jag tror jag har stor chans att få och som jag vill ha) och har 1 annan skarp inplanerad. Det blir 9 intervjuer (vad jag vet än) inom loppet av 3 veckor! Nu gäller det ju bara att jag skall få ett jobb också. Men det är ju trevligt att jag bli kallad till intervju till att börja med :-)