En fundering

Igår satt jag och tittade på Sommarpratarna med Herman Lindqvist, Alexandra Rapaport, Jana Söderberg, Zanyar Adami och Majgull Axelsson. Vid ett tillfälle pratade Jana Söderberg (född i Tyskland) som om hon kände att hon bara var i Sverige på låtsas. Hon beskrev exakt min känsla fast inom mitt yrkesliv. Jag har själv uttalat samma ord. Det känns som om jag, och många med mig, bara är tillfälligt ute och praktiserar. Att vi snart kommer att återförenas och jobba ihop igen. (Jag pratar då om mitt jobb jag hade för några år sedan, inte det senaste). Det är en väldigt knepig känsla, en overklighetskänsla. Jag funderade vidare på det här nu på morgonen och kom fram till att jag hoppas att den känslan kom sig av att jag inte trivdes på nästa arbetsplats. För så där vill jag ju inte känna nu när jag strax börjar på en ny arbetsplats. Där vill jag trivas och "känna mig hemma". Jag vill kalla företaget för "vi" och inte som på förra arbetsplatsen där jag fortfarande efter 3,5 år sade "dem", jag inkluderade inte mig själv när jag pratade om företaget. Det i sig skall man nog vara uppmärksam på. Jag tror det är ett tydligt men subtilt tecken på att man inte är där man skall vara.