Idag mötte jag samma svarta kisse 2 ggr och stannade och kelade med den bägge gångerna. Första gången var som ett knytnävsslag i magen. Att klappa en svart katt över huvudet och ryggen, att få de välbekanta gensvaret tillbaka ... det gjorde ont. Tårarna bara kom och klumpen i halsen ville inte försvinna. Det var ju som min kisse, hon var också svart om än med längre svans. Andra gången var jag mer förberedd. Det gjorde ont då med men jag kunde skilja på katten jag hade framför mig och min kisse i himlen. Jag kunde mysa lite åt det spinnande lätet jag fick till svar. Men när slutar tårarna komma? När slutar det göra ont?
Skrev en lång kommentar, men den försvann :-(
SvaraRaderaNåja, vad jag ville säga är att jag sörjer än... gråter i stort sett varje dag över den förlust Lisas bortgång innebar för oss. Visst är det lättare nu än då... men det hugger även i mitt hjärta var gång jag ser Petiter. :-((
Kram
Det är så oerhört tungt att förlora ett djur, och jag kan fortfarande sakna alla mina kissar trots att det är mellan 7-20 år sedan jag hade dem. Räkna med att det tar lång tid, men så småningom framkallar de fina minnen i stället för sorg.
SvaraRaderaKram!
Åh :-( Vad ont det gjorde att läsa detta.
SvaraRaderaKan inte ens föreställa mig smärtan.
Men jag lär ju tyvärr få uppleva det jag med när tiden är inne.
Massa styrkekramar <3
"vefe"