tisdag 24 augusti 2010

Väder & vind

ja det har det verkligen varit idag. Höststormarna har startat och regnet har slagits med solen. Jag har varit hemma med sjuk E ... mycket lägligt då jag utan att det märktes på jobbet kunde smita iväg för intervju. Det kändes jätte bra och jag tror de kände det samma. Jag tror dock en sak kan stjälpa mig; mina 2 månaders uppsägningstid. Jag hoppas att de ändå kan ha överseende med det till förmån för att få mig! ;-) Jag var 1 av 4 som var kvar i processen. I mitten på nästa vecka vet jag mer.

I eftermiddags hade vi strålande solsken och ösregn på samma gång - då åkte kameran fram:

måndag 23 augusti 2010

Uppdatering

Jag har trots semester inte haft någon lust eller energi att skriva här. Nu har skolan dragit igång så förhoppningsvis blir det ändring på det.

Så vad har jag pysslat med då? - haft semester! 1 vecka i Frankrike tror jag att jag har skrivit om innan. Efter det jobbade jag i 1,5 vecka och har sedan haft 4 veckor till. Den ena av dem (v 32) spenderade vi på Gotland (medeltidsveckan) och hade det underbart! Det kan jag varmt rekommendera då alla i familjen hade det bra, mer än bra :-)

Min första av de 4 semesterveckorna var jag på intervju för två olika jobb. Det ena, som jag hett önskar få, skall jag på intervju till imorgon också. Håll tummarna alla som råkar läsa det här! Det är visserligen ingen fast tjänst och bara 50% och dessutom uruselt betalt - men åh vad jag vill ha det!! Det skulle ge mig mer tid till att plugga, E skulle slippa vara på fritids så länge ... och ja, allmänt bara underbart (allt utom pengarna). Företaget lockar mig verkligen och går mycket i linje med det jag pluggar. Det är även ett ställe där jag tror att jag kan skapa många kontakter. Jag VILL, jag VILL, jag VILL! Jag måste ha det!

Nu är det bara jag som skall våga hoppa så blir allt så mycket bättre ... ja, de skall ju vilja ha mig också förstås.

E började i ny klass men ny lärare och nya fritidspedagoger för en vecka sedan och allt gick över förväntan! Jag var bara med första dagen och han stormtrivs :-)


fredag 6 augusti 2010

Gillar inte hur jag känner

Jag är ett riktigt svin faktiskt och en väldigt dålig vän. Varför? Jo jag har en gammal vän som jag inte alls känner medlidande för fastän hon har det jobbigt och mår dåligt. Jag orkar liksom inte bry mig - längre. Orkar inte ta hänsyn till henne längre. Jag visar henne ingen medkänsla men är inte heller dum mot henne, bara ganska icke-medkännande.

Det har sin historia ganska långt tillbaka nu. Jag har aldrig visat känslor men alltid varit den folk har pratat med. När E föddes genomgick jag diverse känslostormar (av förklarliga skäl - att få barn är omvälvande) och var stundtals väldigt trött. Några månader innan E föddes hade min väns kille gjort slut. Hon var jätte ledsen och ringde ständigt och jämt och pratade av sig. Detta fortsatte hon med även efter E's födelse. Jag spenderade många av E's sovstunder pratandes med min vän i telefon när allt jag önskade var att få sova. Berättade jag någonting om min upplevelse av att få barn bytte hon genast ämne till sin hjärtesorg igen. Följden blev att jag slutade prata om E helt och hållet för att inte "störa" henne med min mamma-lycka. Något år senare fick jag slängt i ansiktet av henne att "det verkar som om du skäms för E" !! Den kommentaren tog kan jag säga. Den taggen sitter kvar än.

Några år senare blev jag sjukskriven för utmattning. Någon förståelse för detta fick jag inte av min vän. Vi pratade inte om det men jag var "tråkig" som inte ville göra saker. Ytterligare senare höll min värld på att rasa samman som ett korthus på alla fronter och jag, helt olikt mig, bröt ihop öppet och bara grät när min vän var med. Tröst? Nej, bara en klapp på axeln och sedan pratade hon om sitt igen.

Med tanke på min bakgrund som sjukskriven för utmattning kände jag väl igen hennes symptom och försökte påkalla detta för henne men utan resultat. Jag var på henne vid upprepade tillfällen men inget resultat. Sedan går hon till en psykolog som säger precis vad jag har sagt och då tar hon till sig men ändrar inte sitt beteende. Ja, jag vet att det är svårt att ändra hur man är och att man antagligen själv måste hamna i skiten först innan man ändrar sig ... men ändå. Varför räknas det andra säger och inte det jag säger som faktiskt har upplevt det?

Nu jobbar jag heltid + går i skolan + har familj = inte mycket tid över för annat och allt för lite tid för mig själv. Min kropp säger ifrån i form av skenande blodtryck. Nämner jag skolan, jobbet, familjen, hur jag mår eller vad f-n som helst så byts det ämne till hennes arbetssituation eller hur jobbigt hon just nu har med en åldrig förälder. Hon talar ofta om att hon börjar känna sig utbränd och hon gick bara hem och grät ... Mitt gensvar (inombords): Jaha. Det är ju inte vad jag säger men det är vad jag känner. Urusel vän. Jag erbjuder mig inte att hjälpa till fastän jag känner att jag borde. Jag öppnar inga dörrar precis.

Jag tycker inte om mig själv sådan här! Jag vet ju vad empati kan göra för en människa och jag ser ju att hon vill ha det men jag kan inte ge henne det. Jag känner mig enormt snål. Visst, det har väl sin bakgrund men jag vill inte "betala tillbaka med samma mynt" ... men jag klarar inte mer än bara lyssna.

torsdag 5 augusti 2010

Lite ditt och datt

Just nu sitter jag och väntar (mammahjärtat hoppas) på att E skall komma hem ... Han skall för första gången sova hos en kompis - och det i tält i trädgården! Vojne, vojne, min lillskrutt! Tror nog dock att han kommer snart ♥

Hittills har vi haft en mysig semester. Vi har bl a varit turister i vår egen stad. Det tyckte vi båda var roligt. Vi har plockat ihop lite grejer till vår saga men har tyvärr inte börjat med den än. Bordet står dock uppställt i garaget och bara väntar på oss. Nästa vecka har även maken semester och då drar vi till Gotland på Medeltidsveckan. Det ser vi verkligen fram emot alla tre. Och inte att förglömma den veckan vi redan har haft i Frankrike.

Min vän fick det underbara beskedet att det inte var den sjukdomen som har en trolig dödlig utgång - vilken lättnad! Men den sjukdom det var är ändå av den allvarliga arten som om det vill sig illa blir en livslång kamp. De tror att de hittade den i tid för att kunna stoppa det värsta och förhindra alla hemskheter som kan inträffa av denna sjukdom. Jag hoppas verkligen det ... annars får h*n inget roligt liv.