lördag 24 juli 2010

Idag


Idag är en bättre dag. Op. gick bra för min vän och dessutom har jag fått bekräftat att det jag kände igår och vid de tidpunkter det hände var faktiskt även det h*n kände och det som hände. Det finns en annan dimension!

Idag åkte vi och handlade födelsedagspresent till E's kusin. Vi skall dit på middag ikväll. Vi handlade även lite picknick mat och begav oss ut till havet. Det är ganska mulet men solen värmde genom molnen och det var näst intill vindstilla. Vi åt vår mat, fotograferade lite, men framför allt njöt vi. Ibland låg vi bara på den varma stenhällen och lyssnade till vågornas skvalpande, måsarnas skri och motorbåtarnas puttrande. Vi plockade snäckor, stenar, pinnar och kottar till min och E's saga vi skall göra/skriva. Vi skall bygga ihop en liten stad/by och sedan hitta på ett kapitel om dagen och skriva ned det. Sagan skall även illustreras på olika sätt genom teckningar och fotografier. En mysprojekt vi skall genomföra den här sommaren.

Idag har varit en bra dag :-)

fredag 23 juli 2010

"Andlig förflyttning"

Det låter lite sinnesrubbat men det är vad jag har ägnat dagen åt. Jag har mentalt förflyttat mig till en annan plats och samtalat med min vän som idag har opererats. Jag har varit med stundtals på op. och pratat med min vän när h*n sov. Jag har ännu inte fått något besked men känner att det har gått bra. Jag känner ett lugn. Jag vet ju hur det här låter och vet inte ens om jag riktigt tror på det själv ... men det känns sant. Jag hoppas det är sant och att min vän kände min närvaro. Nu återstår väntan på provsvar och sedan att bli frisk!

torsdag 22 juli 2010

Så liten

Usch så liten och otillräcklig man kan känna sig som människa
Ångest
Skrik
Gråt
Men vad f-n hjälper det
Tiden går inte ändå
Och faktum kvarstår
Önskar bort kommande dygn
Och kanske veckor
Eller kanske mer
Försvinn!!

onsdag 21 juli 2010

Tänk positiva tankar!

Jag försöker tänka positiva tankar och jag lyckas oftast. Men så kommer den där tanken att någon gång är det min "tur". Varför skulle jag alltid vara förskonad? Min vän skall opereras den här veckan och jag utgår från att provsvaren sedan är det önskvärda ... men det finns en liten risk att det inte är det. Själv fick jag svaret cellförändringar för ca 2 veckor sedan. Visst, det brukar nästan aldrig vara någonting - men ibland är det faktiskt någonting! Risken finns faktiskt att jag tillhör de där procenten. Förra året tog jag bort leverfläckar som hade godartade förändringar ... Jag och min omgivning har varit förskonad från sjukdom (peppar, peppar, ta i trä), kan det verkligen fortsätta så? Eller är det så att jag, min vana trogen, bara ser det jag vill se? När jag tänker efter så är ju pappa faktiskt inte frisk. Själv har jag klippkort på vårdcentralen för jag får inte kontroll på mitt blodtryck. Igår gick jag och lade mig kl 19 (!) för jag hade den där dödliga tröttheten. En trötthet som gör att jag fysiskt är illamående och en känsla att jag dör verkligen om jag t ex måste borsta tänderna. Den som upplevt den typen av trötthet vet vad jag menar. Tyvärr känner jag igen den ... och även nu (morgon) hänger trötthetsillamåendet kvar och jag känner mig helt färdig. Jag har genom alla mina år varit en mästare på att bara se det jag vill och inte låtsas om resten. Det är själsligen en ganska skön men tom tillvaro men just när det kommer till sådant här är det en bra försvarsmekanism som jag nu tycks ha rivit ner något. Jag önskar inte tillbaka livet i själsligt vakuum men en och annan mur kunde vara bra att ha kvar. Just nu vill jag inte se. Jag vill kunna koppla bort som förr. Trycka på off-knappen. Lätt som en plätt! Eller kanske inte ...

söndag 18 juli 2010

fredag 16 juli 2010

Hemma igen

Borta bra men hemma bäst säger man ju - det skriver jag under på! Som ung (yngre ;-) ) kunde jag ligga och steka i solen hur länge som helst. En solsemester kunde vara 2 veckor, helst 1 månad (det var den ofta). Nu blir jag rastlös efter 10 min. Jag far upp och ner från solstolen som en jojo och tänker ibland att jag önskar jag kunde få ligga still och njuta - utan barn. Men när det sker får jag myror i benen och önskar tillbaka mitt barn så jag har något att syssla med. Aldrig är man nöjd :-D Vår vecka på Rivieran har i alla fall varit toppen och jag klarade de båda flygresorna hyfsat bra. Jag kom på en ny metod vid starten - då satt jag och sjöng! Tur att motorljudet är så högt att ingen hörde min vackra stämma.

Gällande min vän som jag har skrivit om så har h*n nu fått tid för op. - äntligen! Först op. och sedan väntan på provresultat. Resultatet kommer ju bara att vara mer eller mindre bra men den hemska väntan är "snart" över. Men självklart kommer resultatet att visa det som är "mer bra"! Det andra finns inte *håller för öronen och blundar* Sedan återstår en lång (?) och mödosam (?) process för att bli frisk. Men jag vet att det kommer något gott ur det här - det är en vän som inte lyssnar på sin kropp och kör fullständigt slut på sig själv. Jag tror att h*n kommer att ha omvärderat sitt liv och kommer att ta tillvara på det som är viktigt. Nya perspektiv och leva som h*n lär.

måndag 5 juli 2010

Sjukvården,

hur står det till med den egentligen? VT-09 läste jag en kurs på universitetet där vi bl a kikade lite på hur sjuka behandlas världen över. Den svenska sjukvården är så opersonlig, ser bara sjukdomen och inte människan (undantag finns förhoppningsvis). Hur kan man låta en människa bara leva i ett vakuum utan svar och utan att se till att hon/han får omvårdnad även för sitt psykiska mående? Bara lämna en ensam, rädd, människa med sina demoner - ofattbart! Det är dags att blicka önster och söder ut. Det är dags att behandla HELA människan!
Min vän är just nu i kris. Inga svar. Ingen omvårdnad. Utelämnad till en sjukvård som har tagit semester. Det gör så ont att se! Jag finns där men kan inte hjälpa. Kanske kan ingen det ... Det gör ont! :-(

torsdag 1 juli 2010

Empati och medmänsklighet

Ibland kan världen kännas orättvis. Varför just jag? Eller varför just hon/han? När det är jag skall jag svälja stoltheten och ta emot medmänniskornas kärlek och empati. När det är hon/han skall jag visa empati och medmänsklighet. En kram, ett ord, tystnad, att finnas, okonstlad närhet, ja jag tror att det räcker långt. En människa är alltid till slut ensam. Det är ett faktum man måste acceptera. Men jag tror att man som medvandrare i livet kan bidraga med mycket ändå. Kommer handlingarna, ordern eller stillheten från hjärtat så tror jag budskapet når fram och kan vara till tröst även för den ensammaste av själar. Ju fler med ett öppet hjärta, äkta empati och medmänsklighet ju bättre skulle världen se ut. Vi kan alla lämna fotspår i andras hjärtan.