Berättat för E

om imorgon. Jag var ju tvungen att tala om att jag hämtar honom tidigare för att åka till läkaren för allergitest mot katt ... och att katten ev. måste bort :-( Hans omedelbara reaktion var ett ganska lugnt konstaterande "Jag vill inte". Jag sade att ibland måste man välja och att jag då så klart väljer honom och fick då svaret att "alla i familjen är faktiskt lika mycket värda". Nu, vid 21.30, ropade han in mig på rummet och var jätte ledsen för "var det någon som skulle gå bort var det i så fall han". Min lille älskade unge! Tänk om man kunde förskona sina barn från ledsamheter! Jag fick lugna honom med orden att vi som familj bestämmer om vad som händer, att han också har någonting att säga till om. För vad är värst, allergi eller att han skuldbelägger sig själv för att katten måste bort? Vi vet ju att han inte reagerar på katt men att det kan vara en liten kattallergi som orsakar hans värre reaktion på det han faktiskt är allergisk mot. Åh vad jag önskar att testet imorgon visar på 0 kattallergi - då vore problemet helt ur världen. Men jag måste ändå säga att jag tycker min prins är underbar som reagerar så här, med äkta känslor ♥