söndag 10 oktober 2010
Vänner vs karlar
Jag måste ju skriva ett inlägg ett datum som detta: 101010. Då jag inte har någonting egentligen att skriva får det bli om dagens fundering som handlar om vänskap och kärleksrelationer. Vad är det som lockar till sig vänner respektive män? Jag har ungefär lika många bekanta som andra har vänner. Vänner vet jag inte om jag har i den bemärkelsen att de skulle finnas där för mig och att vi (jag) kan prata om allt. Det är inte ofta det händer att jag känner en personkemi med en kvinna men då jag gör det verkar den aldrig vara besvarad ... eller så fattar jag inte hur spelet går till mellan vänner. Jag har aldrig varit illa omtyckt men heller aldrig den som har blivit "utvald". Killar/män däremot har jag aldrig haft problem med att få - trots ett tämligen alldagligt utseende och fetma på BMI-skalan. Tom på senare år har i alla fall 4 st uttalat en önskan om relation och i alla fall 2 till som gjort det outtalat och detta trots att jag inte är på marknaden. Så varför attraherar jag män men inga kvinnor? Vad skiljer de båda relationerna åt (förutom det mest uppenbara)? Någon som kan hjälpa mig på traven med detta?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jaa du, Jag kan absolut känna igen mig i det där dilemmat!
SvaraRaderaDet kan ju vara olika skäl till detta (jag är ju iofs kvinna och gillar dig) men kanske känner kvinnor ett visst mått av "konkurrens" i dig samtidigt som männen kanske känner sig trygg med dig? Du är mer rättfram än många andra kvinnor och det tilltalar män och gör kvinnor mer reserverade? Männen ser att du är den du är, inget tillgjort. Du pratar på "deras språk" och kvinnor känner kanske att du inte lever upp till den stora "kvinnomyten" utan går din egen väg, det kanske upplevs som ett hot om du går utanför normen så att säga?
Jag har inte riktigt knäckt den där väninnekoden, känner mig ofta osäker och utanför. Inte har jag heller blivit vald. Jag vet inte hur man klär sig, för sig och hur man ska tomprata och skoja på rätt sätt. Jag är alldeles för rak för sådant. Därför platsar jag sällan i tjejgänget. Det har varit en ganska stor sorg förut men jag har nu insett att jag inte förlorat så mycket. Vunnit har jag däremot, rakare och ärligare relationer- men tyvärr har jag också sårat såna som inte klarat det.
Det var mina teorier om fenomenet.
KRAM Kaiza
Kaiza, jag tror du har slagit huvudet på spiken! Jag har inte tänkt i de banorna förr. Jag kan inte ens räkna alla de gånger jag har blivit tillfrågad av kvinnor att ge "mannens perspektiv" då jag "tänker som en man". Nå väl, jag får väl hålla ögonen öppna efter fler som vi ... synd att du bor så långt bort! Kram!
SvaraRadera