onsdag 26 maj 2010

Tacksamhet

Det är så lätt att bara trampa på i livet och inte inse hur mycket man har att vara tacksam för. Man vet (oftast) vad man vill ha och önskar mer än det man har men reflekterar inte över vad man faktiskt har.

Igår var jag på EGO där det förvisso kanske inte sades så mycket nytt (för min del som insuper allt i den här ämneskategorin) men det triggar ändå igång tankar och känslor då man blir påmind. Och varje gång tycks det som det är nya tankar och insikter som kommer. Igår var det tacksamhet som kom till mig. Tacksamhet till vad jag har. Jag tänker sällan på hur otroligt bra jag har det. Under kvällen suktade jag grymt efter en ring för 740:-, en ring jag tillslut faktiskt inte köpte (!) men skulle kunna ha köpt eftersom jag har råd om jag vill. Jag har råd att unna mig ibland. Jag hade råd att gå på EGO-tillställningen. Jag har en familj. Jag har ett jobb. Jag har en bostad. Jag kan äta mig mätt. Jag har alla mina basala behov tillfredsställda och reflekterar inte ens över det. Att jag ville ha ringen och skulle kunna haft råd med den, bara en sådan sak! Jag ställde det i relation till den situation ett stort antal människor i världen sitter i. De kämpar för sin överlevnad och är glada om de kan äta sig mätta. Jag (vi alla som kommer åt att läsa det här) borde dagligen känna tacksamhet för det vi har och inte bara ta det för givet.

E sade härom dagen att "pappa är bäst i familjen på att snickra och laga saker, jag är bäst på att bygga lego och du mamma är bäst i familjen på att pussas och kramas". Det värmde mitt hjärta då men ännu mer nu när jag har funderat lite på det. För uttrycket "vara bäst på ..." genererar som nästa ord ett positivt laddat verb. Det i sin tur visar på att E anser att pussar och kramar är någonting positivt. E tycker om mammas pussar och kramar :-) ... det kunde ju faktiskt ha varit annorlunda. Jag är tacksam för att jag har ett barn som känner så.

Jag är även tacksam för att jag har fått chansen att läsa på HumaNova med allt vad det innebär. Jag är tacksam för att jag tog chansen. Jag skulle önska att alla fick chansen att läsa det första året, att grotta i sig själv i ett helt år. Så välgörande (och utmanande)!

2 kommentarer:

  1. Sv: Haha. Tack för kommentaren. Hoppet är ju det sista som överger en sägs det ju, och det håller jag fast vid. :O

    Det du säger i ditt inlägg ovan är väldigt viktigt och det bör vi bli påminda om lite då och då i vår stressade, konsumtionshysteriska värld.

    Tack Tina för dagens tanke.

    Kram

    SvaraRadera
  2. Tacksam för att ha en väninna som följde med kanske?

    SvaraRadera