Döden och tankar ...

Dödens skugga

Dödens skönhet

Dödens bitterljuva känsla

Så vacker

Så smärtsam

Sådant helvete

Gör det ont på andra sidan?

Saknar man på andra sidan?

Eller är tiden relativ?

Hur länge skall man leva för att hinna säga allt?

Så mycket jag vill säga

Så mycket jag vill förmedla

Men kommer jag att hinna?

Är det meningen?

Saknad

Från båda sidor

Vilken är smärtsammast?

Bitterljuvast?

Vackrast?

Vikten av rätt förebild

Jag har tänkt på det förut. Jag vet att min kusin var den jag ständigt jämfördes emot och att jag därför aldrig nått upp till de högt uppsatta målen. Vad jag precis insett är att jag själv också hade henne som förebild och hur det har förvrängt mitt synsätt av vad som är "rätt".

Min måttstock för vad som var rätt var en lång, smal, mycket vacker och intelligent kvinna. Vi pratar lite drygt 175 cm och BMI på den undre skalan (underviktig). Vi pratar vacker i form av klassiskt fotomodellvacker och en intelligens som gav betyg 4 och 5 i samtliga ämnen utan att plugga (i nutid har hon fått 2,0 på högskoleprovet = högsta man kan få).

Om ovan är den "normala", hur skulle jag då någonsin kunna räknas som mormal? Jag var ju "kort" (166 cm = snittlängd), "tjock" (mitten/övre skalan av "normal" på BMI - idag tyvärr fetma på BMI-skalan) och fick betyg 3 och 4 utan att plugga. Utseendet tämligen normalt, varken ful eller vacker.

Nu när jag reflekterar över detta så ser jag ju att jag hade mindervärdeskomplex helt i onödan. Hade jag haft en realistisk förebild för hur man skulle se ut och vara så hade jag antagligen haft ett helt annat utgångsläge i mitt liv. Det ledsamma är att de vuxna runt mig också mätte mig jämfört med henne. Hur skulle jag själv då förstå att jag inte skulle göra det?

Hade jag haft en annan självkänsla om jag haft rätt måttstock? Hade jag kanske inte alls varit fet idag? Hade jag vågat mig ut i världen och tagit för mig på ett annat sätt istället för att be om ursäkt för den jag är?

God natt pappa

jag har knappt sovit inatt. Jag har samtalat med Gud och med dig. Jag har gjort de förberedelser jag har kunnat för dig. Kl 03.40 slog åskan ner så det small som en explosion i berget. Nu vet jag att du avled 03.50 (eller var det 03.40 och de noterade de först 10 min senare?). Jag tänkte när åskan slog ner att ... ja, nu kanske det hände. Det gjorde det.
De sade att du somnat stilla. Det var skönt att höra då du haft så jobbigt det senaste.
Kanske hörde du trots allt att jag spelade Frank Sinatra för dig för att du skulle må lite bättre och känna lugnet?
Kanske hörde du ändå trots allt igår när jag för första gången i mitt liv sade till dig att jag älskar dig? För min egen skull var det skönt att få det sagt till dig när du fortfarande var i livet. Det var i grevens minut! Själv uttalade du aldrig de orden men jag vet ändå. Det yttersta beviset på det var på slutet då du inte litade på en enda människa utom på mig.
Hoppas du fick det avtal du ville. Hoppas att du nu mår som en prins.
Vi ses igen lilla pappa
Vila i frid

Min lilla pappa

... snart finns du inte mer bland oss.
Så ledsamt
Jag vill stanna tiden
Jag vill skynda på tiden
Jag vill backa tiden
Vi har haft våra issues
Men du har alltid funnits där
Den senaste tiden har vi bytt roller
Det har varit jag som är förälder och du barn
Nu är det inte ens så
Du sover, nerdrogad
för att få din sista tid att inte vara så ångestfull
Allt jag kan göra är att se på
Hoppas att du lever imorgon
Eller inte ...
Det är inte ett liv du har nu
Jag hoppas att du "mår bra"
Du kommunicerar inte
Jag vet inte om du hör
Jag vet inte om du tänker och känner
Jag vet ingenting

Jag sade till mamma idag att du nog väntar. Att du avvaktar slutförhandlingarna med Gud. Först när du fått ditt nya "kontrakt" går du vidare till nästa liv. Jag hoppas du har skött förhandlingarna bra. Att ditt nästa liv blir bättre. Kanske kan du spendera dina dagar vid havet målandes tavlor ... jag hoppas det. Det jag vet säkert är vi ses igen. Själen lever vidare och själar träffas igen. Så snart får vi säga hejdå ... och om ett tag säger vi hej igen. Tills dess lilla pappa, jag kommer att sakna dig ♥

Brev till mig själv

Hej C,

det är du själv som har skrivit det här brevet när du var 43 år gammal och adresserat det till dig själv. Du bad E att ge det till dig den dagen du börjar misstro alla och inte litar på någon, den dagen du behöver hjälp med att fatta beslut och hjälp med att ta hand om dig i vardagen.

Just nu (när du var 43 år) fick du själv uppleva hopplösheten och vanmakten av en förälder (pappa) som plötsligt tror att alla är ute för skada eller förgifta honom. Du såg honom bli förvirrad, fruktansvärt aggressiv och stundtals livrädd för att ibland vara helt som vanligt. Han litar inte på någon inom sjukvården trots att de bara försöker att hjälpa honom. Han är arg på allt och alla. Han anser att alla ljuger.

Jag vill att E, den dagen du (jag själv) börjar agera så här, skall ge mig det här brevet. Kanske kan du lita på dig själv? Jag hoppas det i alla fall.

Jag vill be dig att lita på din son och att lita på att de som arbetar inom sjukvården är där för att hjälpa dig, att de vill dig väl. Säger E att det är dags att flytta till någon form av äldreboende och/eller ta en medicin så lita på att det är för ditt eget bästa. Ingen är ute efter dig. De vill att du skall ha ett så bra liv som möjligt. Troligt är att när du läser det här så har du en klar stund, kanske utan minnen av det du tidigare sagt eller gjort. Men lita på att det E och sjukvårdspersonalen säger är sant, även om du inte minns det. Låt dem ta hand om dig.

Jag hoppas att E aldrig behöver ge dig det här brevet, att det som pappa (och farmor?) hade inte går i arv. Din önskan var att bli en glad och nöjd gammal tant som det lös om när hon träffade sin son och hans familj. Du ville bli en farmor som barnbarnen längtade till att hälsa på. Det är möjligt vart du är befinner dig. Var tacksam för det du har och för personalen som hjälper dig. Var tacksam och glad för det liv du haft och fortfarande har.

Och E … om jag blir ilsken och säger dumma saker … ta det inte personligt! Du är min största skatt och gåva i livet! Låt inte min eventuella sjukdom/demens grumla den vetskapen. Försök att ha överseende med mig. Jag älskar dig över allt annat!

Lev i tacksamhet och förtroende!

C X

Mamma till världens finaste son E

Lägesuppdatering

Jag får väl ändå säga att det ljusnar en aning även om det är skakigt.

Sedan förra inlägget har far min både kommit hem från sjukhuset, åkt in igen och återigen kommit hem. Det går obönhörligen utför men det är nog bara att acceptera. Han har haft KOL i 12-15 (?) år och är dessutom nu 82 år gammal. Mor & far (det vill säga pappa) har sedan förra sjukhusvistelsen börjat få sjukvård och hemhjälp i hemmet ... tyvärr tär det grymt mycket på min mamma som aldrig kan koppla av i sitt eget hem och dessutom hela tiden får agera pass-upp nattetid. Hon har åldrats 10 år på bara några veckor! Vi har ansökt om äldreboende men just nu utreds om pappa har rätt till det. Va?? Hur gammal och skröplig måste man vara för att få rätt till det?! Och att mamma går under på kuppen är tydligen ingen issue att ta hänsyn till vid utvärderingen! Vad är det här för regler? :-(

Var med min vän på hennes pappas begravning. Sorgligt men vackert. Det ligger så nära nu känner jag. Bara en tidsfråga egentligen (är det ju i och för sig alltid). Insikten om livets skörhet, hur kort det är, så ändligt ...

E har fått byta klass och det går betydligt bättre än innan även om det är väldigt skört. Nu är det bara klassens dag på måndag, städdag på tisdag och sedan avslutning onsdag så har han ett långt sommarlov att "återhämta" sig på. Tyvärr har hans myckna frånvaro orsakat att han inte är godkänd i ett ämne (ett bara vad vi vet hittills) så det innebär plugg över sommarlovet vilket jag vet att han kommer att totalvägra och anse vara världens värsta straff. Jag förstår honom, sommarlovet skall och bör vara ledigt. J-la mobbare!! Det är deras fel! :-[

Och vad gäller skolarbetet. Grupparbetet blev godkänt vilket är skönt. Det innebär att jag har alla obligatoriska saker avklarade och godkända. Kvar är dock två tentor som jag (mycket klokt) beslöt att skita i. Omtentorna är egentligen på tisdag men då är jag ju i Stockholm (enda gången som fungerade och resan är superviktig) och nästa i augusti och då tänker jag inte ta dem!  Om jag gör det så blir det ingen semester och den är jag i desperat behov av. Nåja, antingen tar jag dem så småningom eller inte alls. Jag har beslutat mig för att inte stressa upp mig själv över det eller ställa minsta krav på mig själv. Vem bryr sig (egentligen) om jag saknar officiella poäng så länge jag inte behöver bevis för dem. Jag har varit på samtliga lektioner och tagit till mig nödvändig kunskap enligt mig själv. Nåja, förutom kunskapen om statistiken för beteendevetare kanske? Alla lektioner satt jag med på men enligt läraren skulle man inte klara tentan utan att ha läst boken - och det har jag inte gjort. Men jag har inga intentioner what so ever på att forska och doktorera ... så vem bryr sig?!

Själv lyckades jag äntligen få polletten att trilla ner i min chefs skalle sista dagen innan hon gick på semester. Jag har ju redan före min semester magknip över när jag kommer tillbaka! Min återkomst efter semestern skulle innebära 1 mån egen back-log (så klart) och dessutom att vara back-up för 2 andra som går på semester samtidigt som jag kommer tillbaka (ingen överlämning med andra ord). Så 3 heltidstjänster + en månads back-log ... och inte nog med det flera olika väldigt stora projekt som måste hållas flytande och knuffas framåt under sommaren då go live ligger lägligt tidig höst. Jo, sade jag det att det är jag och en av de andra kollegorna som jag är back-up för som håller i samtliga av dessa projekt utöver ordinarie jobb? Jag pratar inga små interna projekt utan bl a övertagande av annat företags samtliga göromål, produkter och försäljning etc. (att inkorporera ett annat företag i verksamheten med andra ord). Det är bara ett av projekten. Dessutom har jag tidskritiska administrativa uppgifter som måste bli klara under mina 2 första veckor tillbaka (som hör samman med vissa av projekten). Ja, magknip som sagt .... Men äntligen kopplade min chef och trollade på en dag fram en annan back-up för en av personerna (lättaste jobbet men även det som är mest bundet och mest ad-hocigt - kundservice Sverige, Norge, Finland) vilket gör att jag i alla fall kommer att kunna koncenterar mig någorlunda på en uppgift i taget.

Men snart, snart, snart är det semester! Skall bara via Stockholm en vända först och sedan hålla HELA kontoret flytande ons-fre då samtliga åker till UK på sommarkonferens. Men sedan! :-)

Lite mycket nu

och därför mycket glesa inlägg. Den senaste tiden har varit värst. Strax dags för jobbet så därför i punktform:

• Skolarbete 50%
• Arbete + back-up situation = 200%
• Pappa på sjukhus för vilken gång i ordningen vet jag inte. Möte med personalen. Ansökan om hjälp och äldreboende. En mamma som inte orkar vara sköterska mer (hon är ju också gammal)
• Min väns pappa dog i helgen - försöka stötta henne
• Och min egen värsta mardröm som tyvärr är sann: min älskade unge är mobbad. Han går hem från skolan var och varannan dag och har väldigt mycket frånvaro. Han litar inte på någon och känner sig inte trygg i skolan. Process pågår för att i alla fall få byta klass.

Inget glatt hjärta för tillfälligt ...