Jag förstår inte riktigt

Jag tycker att skolan är jätte spännande och rolig och jag ser fram emot tillfällena jag skall dit. Men de senaste gångerna har jag känt ett motstånd mot att gå dit. Det samma gäller att gå till terapeuten. Det känns som jag har kommit till en platå som jag bara måste ta mig förbi för att sedan kunna börja "klättra uppåt" igen. Jag är liksom trött på mig själv. Det har varit för mycket av mig själv ... tror jag. Eller så har jag kommit till den punkten då jag har tömt slut på "lätta saker" att ta itu med och måste snart ta tag i de tunga bitarna - och då måste jag ju känna! Hemska tanke!

Jag har i alla fall fått en godkänd-stämpel i baken att jag anses vara lämplig att gå vidare till år 2. Fast jag sökte redan innan jag fick det :-) Full fart framåt! Och för säkerhets skull har jag även sökt kurser på universitetet om-ut-i-fall-att år 2 inte skulle starta till hösten.

Lite intressant var att Gunnel (läraren och den som höll utvecklingssamtalet med mig där jag fick OK-stämpeln) trodde att jag varit sjukskriven under vintern men att jag nu mådde bättre. Hon hade sett en klar skilnad på mig den senaste månaden eller två. Hon SER med andra ord. Vad som hände i vintras var att jag mixtrade med BT-medicineringen då BT inte längre höll sig i schack av medicineringen jag hade. Mixtringen ledde till kaliumbrist som resulterade att jag levde i en bubbla av trötthet och tyckte att allt var tråkigt och grått. När jag fick ordning på det så var det som om jag kom åter till livet (det kändes nästan så) och för ca 1,5 månade sedan kändes det som om alla bitar började falla på plats.