Mitt 2011 i punktform

• Började året med att fasta

• Var på mammografi för första gången

• Fyllde 40 - födelsedagen spenderades på Pensionat Styrsö-Skäret

• Friköpte huset

• Sade upp mig från jobbet

• Blev diplomerad samtalcoach i psykosyntes

• Köpte mitt livs första moppe

• Började måla tavlor

• Semester i Sundsvall

• Spenderade en dag på Kolmården (mitt första besök dit)

• Började studera på universitetet: Arbets-och organisationspsykologi

• Flower-Power fest

• Examensfest i Kristinehamn

• Elisa, min fina kissekatt, fick avlivas

• Började i yoga

• Började utbildning i Kyrkans jourtjänst men hoppade av då jag insåg att jag skulle stressa ihjäl mig

• Arbetslös med 0 A-kassa => överklagan ligger nu hos förvaltningsrätten

• Var på "talangjakt" på Adecco

• Började ett nytt jobb som logistikkoordinator

Sedan har året innehållit en hel del både + och - i min omkrets som självklart har berört mig men det är ändå ingenting som har "drabbat" mig personligen. Det har varit både födslar, graviditeter, sjukdomar och dödsfall. Livet har med andra ord haft sin gilla gång.
Jag önskar er alla ett gott slut på 2011 och att 2012 kommer att bli det bästa året hittills!
Jag avslutar årets blogg med en bild från vår nyårs-promenad:

Årets 2 bästa besked!

Stjärnorna verkar börja ställa sig i rätt led igen.
Idag nåddes jag av årets 2 absolut bästa och mest fantastiska besked.
De är av den typen som har figurerat i mina böner.
Och ber det gör jag tyvärr allt för sällan och bara när jag känner att det behövs ... skall bättra mig där.
Det ena beskedet så fantastiskt att jag inte ens i mina böner bett om det för jag trodde inte det var möjligt!
Så fantastiskt! Jag är lycklig i hela kroppen! :-)
... och ändå handlar det inte alls om mig eller ens min familj.
Tänk då vad de berörda måste känna! :-)
Lycka!

God Jul

En God Jul önskar jag er alla !

 

Jodå, mitt liv rullar på och det fort just nu känns det som. När lugnet lägrar sig en smula skall jag ta mig ork till lite mer bloggande.

Nervös!

Om 50 min börjar jag mitt nya jobb. Jag är nervös! Det hade jag inte väntat mig faktiskt. Jag har inte riktigt analyserat nervositeten då den liksom tog mig "off guard". Men det är lite känslan av att nu är det dags att kliva ur min skyddande kokong och stiga ut i verkligheten. Det är i princip första gången i mitt liv jag står på mina egna ben. Förut har jag halkat runt på bananskal och hamnat på ställen. Efter min utbildning (vända ut-och-in på mig själv och lära känna mig) känns detta på riktigt. För första gången har jag agerat på mina egna villkor. Jag klev av jobbet jag inte ville ha och slängde mig ut i luften utan skyddsnät (inte ens bildligt talat då jag faktiskt inte ens fick A-kassa). Jag går in i det nya jobbet med öppna ögon och utan alla skal jag normalt har haft. Scary! Visserligen fegade jag ur då jag tackade nej till ett jobb som skulle kunnat leda åt det håll jag vill. Men jag funderade och insåg att jag behövde lite av det gamla och lite av det nya, en kombination. Av bara det nya skulle jag troligtvis snart klättra på väggarna. På jobbet jag startar nu har jag inga meriter vad gäller jobbet jag sökt. De fastnade för min resterande CV. Det känns som de har vissa förväntningar på mig och det är lite jobbigt känner jag. Tänk om jag inte uppfyller dem? Andas! Här gäller det att jag tar mig ett snack med min Presterare och ser till att övriga delar av mig också får ta en plats. Det är helt nödvändigt. Hela jag skall börja på ett nytt jobb, inte bara en del av mig.

Och ett helt annat ämne; jag har lagt upp en ny flik där jag visar mina "tavlor". Ta det för vad det är! :-)

En fundering

Igår satt jag och tittade på Sommarpratarna med Herman Lindqvist, Alexandra Rapaport, Jana Söderberg, Zanyar Adami och Majgull Axelsson. Vid ett tillfälle pratade Jana Söderberg (född i Tyskland) som om hon kände att hon bara var i Sverige på låtsas. Hon beskrev exakt min känsla fast inom mitt yrkesliv. Jag har själv uttalat samma ord. Det känns som om jag, och många med mig, bara är tillfälligt ute och praktiserar. Att vi snart kommer att återförenas och jobba ihop igen. (Jag pratar då om mitt jobb jag hade för några år sedan, inte det senaste). Det är en väldigt knepig känsla, en overklighetskänsla. Jag funderade vidare på det här nu på morgonen och kom fram till att jag hoppas att den känslan kom sig av att jag inte trivdes på nästa arbetsplats. För så där vill jag ju inte känna nu när jag strax börjar på en ny arbetsplats. Där vill jag trivas och "känna mig hemma". Jag vill kalla företaget för "vi" och inte som på förra arbetsplatsen där jag fortfarande efter 3,5 år sade "dem", jag inkluderade inte mig själv när jag pratade om företaget. Det i sig skall man nog vara uppmärksam på. Jag tror det är ett tydligt men subtilt tecken på att man inte är där man skall vara.

En liten hand

Både i lördags och i söndags fick jag njuta av att spontant får en liten hand insmugen i min. Liten och liten förresten ... den är snart lika stor som min. Min fina lilla stora son, 8,5 år gammal och som numera räcker mig upp till hakan och vars skor jag faktiskt får ner fötterna i. Så klart förstår jag att den där handen råkade hamna i min utan att han tänkte på det - för hade han tänkt på vad han gjorde hade den inte befunnit sig i mammas han inte! Huga, någon kan ju se! Men desto mer njöt jag av stunden att få gå där och hålla min son i handen. Kärlek! 

Svart kisse

Idag mötte jag samma svarta kisse 2 ggr och stannade och kelade med den bägge gångerna. Första gången var som ett knytnävsslag i magen. Att klappa en svart katt över huvudet och ryggen, att få de välbekanta gensvaret tillbaka ... det gjorde ont. Tårarna bara kom och klumpen i halsen ville inte försvinna. Det var ju som min kisse, hon var också svart om än med längre svans. Andra gången var jag mer förberedd. Det gjorde ont då med men jag kunde skilja på katten jag hade framför mig och min kisse i himlen. Jag kunde mysa lite åt det spinnande lätet jag fick till svar. Men när slutar tårarna komma? När slutar det göra ont?