Ärver man ensamhet?

Jag tror man gör det. Man lär sig de sociala spelreglerna hemifrån. Jag bävar för den dag då en av mina föräldrar måste lämna jordelivet för då blir den andra helt ensam. De har inga vänner att tala om, allra helst inte min mamma. Hon har sin syster ... men om någonting händer henne då? Jag frågade mamma en gång vad hon skulle göra om (när) pappa går bort. Svaret var att hon skulle visst se människor för hon skulle åka och handla.
Så ledsamt.

Jag själv då? Äpplet har då inte fallit långt från trädet i detta sammanhang. Jag har bekanta men inga vänner. Det visar sig allra mest vid högtider som midsommar eller nyårsafton. Vi här hemma ståtar alltid med 0 inbjudningar till någon. Bjuda in själva? Nä, jag vet med mig att jag (vi) skulle vara ett 2:a hands val och skäms då för att "tvinga" hit någon.

När jag synar mina relationer i sömmarna ser jag att jag aldrig har haft en relation på lika villkor (vare sig med en man eller kvinna). 2 ggr behövde jag och ville öppna mig för en vän för att få tröst. Första gången var jag nog 10 år. När jag kom till min vän var hennes nya bästis där. Jag gick hem igen. Andra gången var jag väl ca 26 och mitt destruktiva 6 år långa förhållande hade tagit slut. Jag åkte hem till en vän men kunde inte förmå mig att säga ett ljud. Hon märkte ingenting, i alla fall frågade hon inte. Vid ca 35 års ålder bröt jag vid ett tillfälle ihop, jag kunde inte hålla emot. Vännen som var med då klappade mig på axeln och började sedan prata om sig själv igen. Jag antar att jag får skylla mig själv då jag alltid låtit andra prata men aldrig öppnat min egen dörr.

Med kvinnor känner jag mig bortkommen. De skapar vänskapsband som jag inte har förmågan att skapa. Jag har alltid varit accepterad i alla sammanhang men jag har aldrig varit med på riktigt. Jag har fysiskt varit med men man kunde lika gärna ha varit utan mig. Det skulle inte varit någon skillnad. Så har det alltid varit.

Med män har jag ett konstigt förhållande. Jag har aldrig haft svårt för att få en man. Jag har lättare för att prata med män än kvinnor. Men synar jag mina förhållanden i sömmarna har de aldrig blivit till av rätt anledningar. Förhållandena har alltid varit ojämställda och då pratar jag inte om könsförhållandet.

Hur skall jag kunna bryta detta mönster så inte E ärver ensamheten? Jag önskar honom lycka i sitt liv. Jag önskar honom nära relationer. Innerliga relationer. Många relationer. Jag önskar att han slipper känna sig som "andra-sorterings-gäst" i sociala sammanhang. Jag önskar att han slipper känna den smärta som ensamheten ibland kan orsaka.