Operationen är över

Jag hoppas inte det blir fler gånger. Svar på om de fick bort allt får jag om 4-6 veckor (vilket av svaren jag önskar mig i julklapp är väl ganska självklart).

Min kollega kom och hämtade mig igår morse och körde mig till sjukhuset. Först in för EKG och pulstagning och sedan till nästa byggnad för inskrivning, B/T-mätning samt blodprov. Inte helt oväntat var både puls och B/T högt - vem kan hålla sig helt avslappnad inför en operation? Det var dock inga alarmerande siffror så jag fick grönt ljus. Jag blev tilldelad en säng och ett skåp i ett 4-rum och blev ombedd att vara ombytt och klar kl 10. Jag försökte plugga men det gick ju så där. Koncentrationen var inte på topp så jag försökte med soduku istället. Funkade inget vidare det heller. Hjärnan hade låst sig så jag försökte med lite avslappnande meditation istället.

Kl 10.30 kom de och hämtade mig ... eller snarare rullade de ut mig i sängen. Fy så utelämnad och fånig man (jag) känner sig - jag kan ju faktiskt gå själv! Men det får man inte. Upp till 5e våningen med hissen och sedan möttes jag av ett myller av grönklädda människor och 2 sängar "i kö". 4 av de grönklädda kom med kort mellanrum och presenterade sig och förklarade vad som skulle hända. En elev skulle sätta in "flerpen" i handen på mig (för narkosen) men tydligen var inte mina vener så snälla att en läkare hindrade redan innan hon hann försöka (det tackar jag för - det var inget vidare skönt att få in den ovanpå handen). Trots att jag kom dit sist snodde de mig först in till operationssalen. Där var det ytterligare grönklädda människor. Hur många behövs det egentligen?! Nu fick jag snällt klättra över till en gynstol/säng och lägga mig på en jätteblöja. De hade i alla fall den goda smaken att stänga igen blöjan när jag låg där vaken (tack!). Lugnande medel sprutades in och då passade nästa läkare på att presentera sig som "min doktor". Det var inte samma som hade presenterat sig där ute. Men skit samma, bara det blev överstökat så brydde jag mig inte om vem som gjorde det.

Seden minns jag inte mer innan jag vaknade av att blodtrycksmanschetten blåste upp sig och någon frågade om jag hade ont. Jag kände efter och svarade på en skala 1-10 bara 0,1. Jag hade inte ett dugg ont men var mer än lovligt trött och groggy. De hade dock bråttom att få flytta mig till avdelningen ... "om du behöver mer tid kan vi pausa de andra operationerna en stund" ... vad svarar en duktig flicka på det? Självklart var jag så pass vaken att jag kunde flyttas från uppvaket. Jag fick välja mellan jodgubb eller cola isglass och valde cola + vatten. Jösses vad törstig jag var. När jag hade fått i mig glassen rullade de iväg mig till rummet igen ... fast just den biten kommer jag inte ihåg, jag måste ha somnat igen. Väl inne på rummet kom fikat som ett brev på posten och kommentaren att jag kan gå ut till sköterskan i korridoren och skriva ut mig när jag känner mig redo "hon tar rast kl 14.30". Ehh, jaha? Tidsuppfattning 0. 2 smörgåsar med ost och paprika, 1 glas juice, 1 glas vatten och 1 kopp kaffe. Det var tur att det var så mycket vätska för jag hade ingen saliv alls. Total salivtorka + halvsovande gjorde att de två mackorna säkert tog 30 min att få i mig. De höll aldrig på att ta slut. Jag kände stressen över att de ville ha min sängplats så jag klädde snällt på mig när jag ätit klart, bäddade ur sängen och lade allt i tunnan vid dörren (enligt instruktion på väggen) och gick till sköterskan i korridoren. Hon frågade om doktorn hade pratat med mig inne på op. Jo det hade han ju men jag var ju drogad då så jag kom inte alls ihåg vad han sagt. Jag fick lite info och en broschyr att ta med mig ... sedan fick hon hämta en säng och köra in mig på rummet igen för den här patienten hade nog trots allt inte vaknat än riktigt. Jag låg i rummet igen en liten stund och vinglade sedan ut där gubben väntade i bilen. Jag låg i bilen hela vägen hem och sedan direkt i säng hemma där jag sov några timmar till. Groggy ja, men ont har jag inte alls :-) Konstigt tycker jag då de både skar, skrapade och brände ...