Bloggpaus?

Nej, så är faktiskt inte fallet. Det är bara livet som rusar på i höghastighet. Eller livet ... nej, livet står helt still (backar?). Det är mitt jobb som rusar på i en sådan höghastighet att livet måste stå still. Jag hoppas och tror att ljuset i jobbtunneln finns någonstans i januari. Ser jag inte ljuset då så är det dags att dra i nödbromsen. Livet bör vara prio 1. Punkt. Inte jobbet. Sakta (nåja) med säkert (ja) suger situationen musten ur mig och jag återupplever många av de symptom jag aldrig mer vill ha. Denna gången är jag dock väldigt medveten. Jag djupandas när jag inte får luft nog och magen knyter sig. En morgon tog jag en medveten "sovmorgon" för att alls klara att ta mig till jobbet. Jag kände redan på söndagen att jag inte skulle finna styrkan att ta mig till jobbet som vanligt. Vis av erfarenheten lyssnade jag faktiskt på min kropp.
Ja det var väl det jag har att rapportera. Ingenting förutom jobb händer just nu i mitt liv. Har varken ork, lust eller tid. Men snart ...!

Efter regn kommer solsken

säger talesättet. Efter denna september hade jag börjat tvivla. Men så plötsligt en dag så händer det - sol en hel helg! Så när maken och sonen var iväg på karateträning tog jag min kos ut i skogen på promenad. Visserligen var underlaget sankt i överkant men vad gör det när man har gummistövlar? Om bara gråvädret håller sig undan kan hösten vara otroligt vacker.
Får jag lov att bjuda på lite höstfägring:

Min energitjuv

Detta inlägg kommer att bestå av en hel massa "skitsnack" och gnäll över en viss person. Jag vill varna för detta redan nu så de eventuella läsare jag har kan välja att sluta läsa här.

Jag har en person i mitt liv som jag för länge sedan insett att hon är en stor energitjuv (för min del). Igår blev det bara så otroligt uppenbart. Jag hade bjudit hem henne och en till på middag samtidigt som jag hade fått en inbjudan till lite tjejmys hos en annan. En krock alltså. Då det andra tjejmyset startade tidigare än min egen middag befann jag mig där i ca 1,5 timma innan jag behövde gå hem. Vi hade så trevligt och hade givande konversationer både djupa som dråpliga. Alla nivåer alltså. Väl hemma och denna person intar huset så känner jag hur jag blir tröttare och tröttare. Det står mig upp i halsen.

Varför?

Enligt mig har denna människa ingen empati och är bara intresserad av sig själv. Gårdagskvällen samtalsämne bestod till 95% bara om hennes jobb. Så snart vi pratar om annat så leder hon in det på sitt jobb igen. Det må väl vara hänt om hon skulle prata om sitt jobb ... Det är sättet hon pratar om det som får mig att bli så trött. Alla gör fel, ingen sköter sitt jobb (förutom hon då). Hennes chefskollegor jobbar på fel nivåer och vissa nya chefer är så orutinerade som kommer från "vischan" och har ett helt annat chef-skap än det som enligt henne är rätt. Hon tycker de gör fel som låter sina undersåtar fatta beslut, de är ju faktiskt chefer och bör bestämma. Hennes egna undersåtar är klåpare som aldrig gör rätt så hon gör om deras jobb. De på andra avdelningar kan inte sina jobb. Chefer skall inte ha "köks-tjänst" (tillhöra grupper som skall hålla köket på arbetsplatsen ren) för det är slöseri med pengar då de har högre löner.

På detta sätt har hon klagat på allt och alla på hennes arbetsplats i alla år. Arbetsplatsen har vuxit och består nu av många filialer och många medarbetare och chefer. Ändå är det fel på alla. Att det alltid finns några "nötter" på en arbetsplats är inte konstigt. Men då alla under alla år alltid har varit det så undrar jag hos vem problemet ligger. Jag förstår om hennes undersåtar inte gör ett bra jobb. Har man en chef som aldrig är nöjd och inte låter en ha ansvar så ger det absolut ingen motivation till att göra sitt bästa.

Hon är tyvärr så här privat också. Det är hon, hon och hon och andra får anspassa sig. Hon nervärderar (säkert omedvetet) dem omkring henne. T ex när jag var sjukskriven för utmattning fanns ingen förståelse hos henne eller uns av empati eller ens sympati. När hon senare började få diverse symptom som tydde på samma diagnos försökte jag uppmärksamma henne på detta och gav en hel hoper med tips och råd. Jag vet i och för sig att det är svårt att ta till sig när man själv sitter där men det kunde hon när hon fick samma tips och råd från annat håll (en inhyrd konsult). Han var plötsligt super smart och hade så mycket att komma med ... exakt samma saker som jag hade sagt innan. Men då kom det från mig och min egen erfarenhet och min samtalscoachutbildning (2 år lång) värderade hon till 0 (jag tillhör ju den skaran som förblir mindre värd och mindre vetande än henne).

Ett annat exempel som alltid har gnagt i själen på mig (och fortfarande gnager) är när sonen föddes. Hennes kille hade gjort slut några månader tidigare och hon var fortfarande ledsen och ringde jämnt. Jag lät henne ringa och prata och prata och prata ... Ni som har barn vet hur förskräckligt trött man kan vara den första tiden men jag lät henne hållas. Om jag yppade någonting om sonen så fortsatte hon prata om sitt. Så jag slutade prata om min nyfödda son. Några år senare fick jag slängt i ansiktet att "det verkar som du skäms för din son".  !!!!!!!!!!!!!!!! Hon har visserligen inga barn men för i h-vete!! Finns det någon endaste mamma i världen som skäms för sitt barn? En ren total förolämpning! Mitt icke-pratade om sonen berodde ju helt på att hon aldrig ville lyssna eller brydde sig.

En liten petitess i sammanhanget men som också visar på hur hon "tänker". Vi var på en semesterresa i Medelhavet. Vi var ombord på en badbåt och hade placerat våra handdukar på soldäck. Då jag hamnade i hörnet vid en reling = skugga från 2 håll drog jag ut handduken mer mot mitten för jag ville sola. Då tyckte hon jag var egoistisk för andra på båten ville ju också sola. "Andra" = sådana vi inte kände och som inte alls klagade över att jag låg något närmare dem. Om hon nu tyckte jag var så egoistisk så kunde hon väl ha lagt sig oegoistiskt i skuggan då!

En annan semester då min värld i princip rasade samman och jag bröt ihop och grät (för första gången i mitt liv framför någon) så fick jag en klapp på axeln men beskedet att hon hade det jobbigt också .... och så började hon prata om sitt jobb igen. Den 3e personen som vid detta tillfälle var med oss blev skitförbannad - vilket kändes enormt skönt måste jag säga.

Tyvärr har jag inte mod och kraft (eller vilja?) att ta mig ur denna relation. Hon har funnits i mitt liv sedan klass 1 i lågstadiet.

Phu! Nu har jag fått ur mig det och kan förhoppningsvis tänka på annat.

Paus?

Jag har tydligen en bloggpaus.
Jag OOORKAAR inte blogga just nu.

Så vad har hänt sedan senast då?
... ööhh?

• Jo jag har haft semester (?) Jag vet att jag var på Rhodos i alla fall och att det var skönt där. Den vilan raserade jag med att börja jobba ca 4 timmar efter jag kom hem.
• En vecka ägnade vi åt att storröja och åka till tippen.
• Jag har valt att inte plugga (bra val!) detta året.
• Jag skall börja på en akvarellkurs (räknas inte som att plugga).
• Jag har ägnat mig åt en jobbig hosta i ca 4 veckor (varje familjemedlem har gjort det samma men inte under samma veckor)
• Sedan kommer jag inte ihåg mer (jag är förvånad över att jag kommer ihåg det jag gör).
• ... jo jag har jobbat

På tal om jobb så kom jag ihåg en sak till (som borde varit nr 1 på minneslistan). Jag fick avbryta en Norge-resa pga svärfar var dålig och intagen på sjukhus. De stängde av alla livsuppehållande maskiner och sade att det inte fanns mer att göra. Han skulle inte vakna upp mer. Så fel de hade. När de gav upp så vaknade svärfar och undrade var han var. Nu är han tillbaka på hemmet igen :-)

Och pappa (med KOL & skröpplig) låg inlagd med lunginflammation då vi var på Rhodos (ingen som talade om detta för oss). Även han är dock bättre nu :-)

Ärver man ensamhet?

Jag tror man gör det. Man lär sig de sociala spelreglerna hemifrån. Jag bävar för den dag då en av mina föräldrar måste lämna jordelivet för då blir den andra helt ensam. De har inga vänner att tala om, allra helst inte min mamma. Hon har sin syster ... men om någonting händer henne då? Jag frågade mamma en gång vad hon skulle göra om (när) pappa går bort. Svaret var att hon skulle visst se människor för hon skulle åka och handla.
Så ledsamt.

Jag själv då? Äpplet har då inte fallit långt från trädet i detta sammanhang. Jag har bekanta men inga vänner. Det visar sig allra mest vid högtider som midsommar eller nyårsafton. Vi här hemma ståtar alltid med 0 inbjudningar till någon. Bjuda in själva? Nä, jag vet med mig att jag (vi) skulle vara ett 2:a hands val och skäms då för att "tvinga" hit någon.

När jag synar mina relationer i sömmarna ser jag att jag aldrig har haft en relation på lika villkor (vare sig med en man eller kvinna). 2 ggr behövde jag och ville öppna mig för en vän för att få tröst. Första gången var jag nog 10 år. När jag kom till min vän var hennes nya bästis där. Jag gick hem igen. Andra gången var jag väl ca 26 och mitt destruktiva 6 år långa förhållande hade tagit slut. Jag åkte hem till en vän men kunde inte förmå mig att säga ett ljud. Hon märkte ingenting, i alla fall frågade hon inte. Vid ca 35 års ålder bröt jag vid ett tillfälle ihop, jag kunde inte hålla emot. Vännen som var med då klappade mig på axeln och började sedan prata om sig själv igen. Jag antar att jag får skylla mig själv då jag alltid låtit andra prata men aldrig öppnat min egen dörr.

Med kvinnor känner jag mig bortkommen. De skapar vänskapsband som jag inte har förmågan att skapa. Jag har alltid varit accepterad i alla sammanhang men jag har aldrig varit med på riktigt. Jag har fysiskt varit med men man kunde lika gärna ha varit utan mig. Det skulle inte varit någon skillnad. Så har det alltid varit.

Med män har jag ett konstigt förhållande. Jag har aldrig haft svårt för att få en man. Jag har lättare för att prata med män än kvinnor. Men synar jag mina förhållanden i sömmarna har de aldrig blivit till av rätt anledningar. Förhållandena har alltid varit ojämställda och då pratar jag inte om könsförhållandet.

Hur skall jag kunna bryta detta mönster så inte E ärver ensamheten? Jag önskar honom lycka i sitt liv. Jag önskar honom nära relationer. Innerliga relationer. Många relationer. Jag önskar att han slipper känna sig som "andra-sorterings-gäst" i sociala sammanhang. Jag önskar att han slipper känna den smärta som ensamheten ibland kan orsaka.

deja-vu feeling av dregel och sömn

Tänk Spanien, sandstrand, slutet av 80-talet, sen eftermiddag ...
Det var vid den tiden jag mer eller mindre dagligen vaknade med ett ryck ur en avgrundsdjup sömn och insåg att jag låg och dreglade på min handduk på stranden. Jag noterade var jag var, jag noterade att värmen från solen var så där eftermiddagsskön .... och föll sedan tillbaka ner i min dreglande djupa sömn.
Detta återupplevde jag idag. Fast med den skillnaden att stranden var utbytt mot min egen balkong och handduken mot min soffa. Känslan var dock precis den samma. Den underbara tyngden, den totala knock-out tröttheten och den underbara känslan att få dyka in i det svarta djupet igen samtidigt som solen ger en perfekt värme.
Det är ju inte direkt en romantiskt vacker bild jag målar upp men den som har haft de dreglande upplevelserna på en sandstrand under de sena eftermiddagarna vid Medelhavet som ung kan nog återkalla känslan av hur j-la skönt det faktiskt är!

Jobbsnurr igen

När jag väl sagt ja till en rollbeskrivning på jobbet lades ett varsel (ospecificerat world-wide). Resultatet av det blev att jag istället för en fast tjänst blev erbjuden en förlängning av min projektanställning med förhoppning om fast anställning lite senare när allt annat är överstökat. Igår skrev jag på pappren och idag kom meddelades det ut:

"I am really happy to announce that XX  – has accepted a role as Customer Support Analyst Y from September 1^st 2012. X will have a combined Customer Support/Logistics role and will be responsible for Customer support Y as well as some brand handling and planning Y. X will also be responsible for managing the EDI set up and trouble shooting."

För någon vecka sedan blev jag kontaktad av en rekryteringsfirma som frågade om jag var intresserad av en tjänst. Till en sådan fråga tackar man ju inte nej utan hör sig för. I onsdags var jag på intervju hos rekryteringsfirman och lade ett ganska hutlöst, för tjänsten, lönekrav. Mitt krav lång ganska många tusenlappar över det de tänkt sig. Igår ringde de och meddelade att företaget för rätt person kunde fundera kring lönen. Idag var jag på intervju på företaget i fråga - och det kändes bra! *hjälp* Jag är 1 av 3 de väljer mellan. I nästa vecka får jag besked.

Det är nästan så jag önskar att jag inte får jobbet jag intervjuades för idag för då måste jag inte fatta ett svårt beslut. Det skulle ju kännas urdumt att säga upp sig bara någon vecka efter man förnyat sitt kontrakt där man är.

Helt klart ett i-landsproblem!