Häromdagen köpte jag ett par gröna jeans till E. Jag tyckte de var häftiga och dessutom verkade de mjuka och sköna (och absolut inte hängande och bagy som E vägrar att ha på sig för de är såååå fult) E's svar:
"- Nej mamma, dem kommer jag aldrig att ha på mig. Man kan tro att jag försöker vara fräck."
Min lilla undran var då om det var någonting negativt. Är det inte trevligt att ha snygga kläder? Jag fick svaret att jo snygga kläder är bra men inte fräcka.
I morse fortsatte vi denna konversation. Det visade sig att han har ingen som helst önskan om att vara fräck. Det är flera i klassen som försöker men dem har han inte mycket till övers för. De är bara snälla mot varandra men dumma mot andra (det fanns något undantag).
Efter en liten funderare här på morgonkvisten inser jag att detta känns ganska skönt för mammahjärtat. Han verkar redan nu ha en, anser jag, bra grundinställning till vad som är OK. Han har sina egna åsikter om hur man bör vara och som jag håller med om. Det känns starkt av en 8-åring att ta en sådan ställning ... är inte det "normala" att ha en önskan om att vara en del av det "fräcka gänget"? Eller har jag fått det om bakfoten? Jag hoppas att denna inställning håller i sig upp i tonåren och att han står på sig!
"- Nej mamma, dem kommer jag aldrig att ha på mig. Man kan tro att jag försöker vara fräck."
Min lilla undran var då om det var någonting negativt. Är det inte trevligt att ha snygga kläder? Jag fick svaret att jo snygga kläder är bra men inte fräcka.
I morse fortsatte vi denna konversation. Det visade sig att han har ingen som helst önskan om att vara fräck. Det är flera i klassen som försöker men dem har han inte mycket till övers för. De är bara snälla mot varandra men dumma mot andra (det fanns något undantag).
Efter en liten funderare här på morgonkvisten inser jag att detta känns ganska skönt för mammahjärtat. Han verkar redan nu ha en, anser jag, bra grundinställning till vad som är OK. Han har sina egna åsikter om hur man bör vara och som jag håller med om. Det känns starkt av en 8-åring att ta en sådan ställning ... är inte det "normala" att ha en önskan om att vara en del av det "fräcka gänget"? Eller har jag fått det om bakfoten? Jag hoppas att denna inställning håller i sig upp i tonåren och att han står på sig!
Han har en så härlig personlighet. Något för mamman och pappan att vara otroligt stolta över. :-) Att inte känna ett tryck att vilja höra till det fräcka gänget kan nog tyda på en stabil grundtrygghet i sin person. Han går inte emot sig själv för att vara populär. Det är en styrka! Kram Kaiza
SvaraRadera