Mitt "nyvunna känsloliv", är det ett normalt känsloliv? Jag är normalt ganska hårdhudad men nu känns jag ganska hudlös. Jag blir berörd av allt. Jag har lätt till tårar. Är det så här de flesta lever? Eller har jag plötsligt hamnat ett steg för långt ut på andra sidan av skalan? Jag går just nu i en utbildning för att jobba som volontär där jag telefonledes kommer att möta många utsatta personer. Klarar jag det i det här "tillståndet"? Är det bara jag som är ovan att reagera eller har jag plötsligt blivit för hudlös? Vad är normalt? Att detta inte är "normalt" för mig det vet jag ... men jag har ju strävat efter att komma i kontakt med mina känslor ... Att jobba som volontär tror jag kräver en gnutta hud, eller?
Låter som en utveckling åt rätt håll och det kanske tar lite tid innan du hittar din balans? Känner mig också så hudlös och med mitt arbete kan det bli tufft, samtidigt som det är en nädvändighet på många sätt. Man kommer med tiden hitta ett förhållningssätt till det svåra vi möter, det har jag fått höra av kollegor. Handledning är A och O.Kram Kaiza
SvaraRadera