Korta stunder av självkännedom

Nu har det hänt igen. Jag har blivit kallad till jobbintervju för ett jobb som, när jag läser om annonsen, jag inte kan begripa varför jag sökte. Jag kan ännu mindre begripa varför jag blir kallad till intervju. Men det tycks vara så jag får mina jobb. Jag börjar se ett mönster. Så vad kan jag dra för slutsats av det? Att jag inte alls känner mig själv? Att jag bara har små korta stunder av klarhet i vad jag har för kvaliteter och förmågor? Tydligen kan andra utläsa dem från mitt CV (mellan raderna?) och någon gång ibland tydligen jag själv också eftersom jag skickar in ansökan. Så min vana trogen skall jag ta mig till intervjun för jobbet jag inte passar (enligt mig själv just nu i alla fall) och se om jag kan få bättre klarhet i det på plats.

Det är vid sådana här tillfällen jag saknar HumaNova & min terapeut! Får se om jag orkar nysta själv i varför det här upprepar sig. Jag kommer ju nämligen aldrig på intervju till de jobb jag anser mig passa till som hand i handsken!

Summering av 2012

Jag tänkte att jag skulle försöka summera mitt år 2012 men efter en stunds funderande inser jag att jag knappt minns något! Tror det är dags att jag börjar praktisera mindfulness. Det är nog bra både för kropp, minne och själ. Men för att ändå göra ett försök så plockar jag fram min kalender (en hederlig gammal veckokalender i fickformat - papper. Det kommer jag nog aldrig att frångå.)

Januari: 1 månad gammal på jobbet och slängd huvudstupa in i verkligheten utan upplärning. Termin 2 på min utbildning startar (arbets- & organisationspsykologi). En kompis 40-års fest. Och mycket ledsamt får en vän missfall efter långt barnlöshetskämpande. Yogan börjar igen. Mamma & moster fyller år.

Februari: Diverse skriftliga uppgifter + redovisning i skolan. SPA-dag på St Jörgens med 40-årigt födelsedagsbarn. E börjar med karate. Livet rullar på i höghastighet.

Mars: En kväll spenderad på HumaNova med rubriken "Modet att våga tro". Att komma in i dessa lokaler igen är som att hitta hem. Saknar det! Ölprovning (porter) hos grannen. Konferens i Stenungsbaden och direkt därifrån till Stockholm för inventering. Härlig lördagslunch på Posthotellet med granntanterna.

April: Födelsedagsmånaden (jag, svärfar, E, granne, kompis, pappa + en hel hoper jag inte firar med mer än ett grattis). Diverse skriftliga uppgifter + redovisning in i skolan igen. Hemtenta (underbart skönt att helt slippa "riktiga tentor" denna terminen). Konsert med Laleh - underbara Laleh, både djup och rolig. Helgkurs i Mandalamålning med en skolkamrat.

Maj: Skriftliga uppgifter i skolan. Agerade fotograf på en konfirmation. Sommarkonferens i Bohuslän (kommer inte ihåg vart vi var ...). Tog årets första dopp i havet. Loreen kammade hem segern i Eurovision song contest (ja, jag är en melodifestival-nörd). Plockade bort lite prickar på kroppen (som vanligt vid min årliga undersökning).

Juni: E skolavslutning. Arbetsgruppen i skolan firade avklarat skolår hos studiekompisen på Hönö med kräftor & vin. I övrigt jobb, jobb, jobb (back-up för semestrande kollegor). Sista veckan i juni hade jag dock en semestervecka där jag inte verkar ha tagit mig för någonting alls (välbehövligt antagligen).

Juli: Samma som juni; jobb, jobb, jobb där jag har back-up för diverse kollegor + eget jobb. Första Norge-resan för året får avbrytas då svärfar låg för döden. Alla livsuppehållande maskiner kopplades bort och läkarna sade att de inget mer kunde göra. Sedan vaknade svärfar upp (!) och undrade vart han var. Nu är han är tillbaka på hemmet och mår precis som vanligt innan denna händelse! :-) Även i juli är sista veckan en semestervecka då jag inte tycks företa mig någonting alls.

Augusti: 2 veckor semester gemensamt med familjen varav den ena spenderas på Rhodos.  Ungefär 4 timmar efter hemkomst börjar jag jobba igen. E + make far till Legoland på E's födelsedagspresentresa. Ingen yoga startar denna terminen så nu är jag "träningslös". Beslutade även att inte börja i skolan igen då jag vet med mig att jobbhösten skall bli tuff. Första Norgeresan för året (då jag faktiskt kommer dit också).

September: Är på livsstilsmässan och provar en massa spännande saker som aurafotografering & tydning = stämmer till punkt och pricka! Blev även spådd i kort vilket jag bara tyckte var humbug - tills några veckor senare då allt slog in (!). Resa till UK med jobbet. Maken fyller år. Net-workade med amerikanska på Nobel. Började på en akvarellkurs. Norgeresorna börjar avlösa varandra.

Oktober: SPA-dag på Hagabadet med granntanterna. SPA-dag helt för mig själv på Arken - uuuuunderbar dag! Dagstur till Jönköping (jobbet). I övrigt: jobb!

November: Norge ett antal gånger. E börjar sin hyposensbehandling (gräs & björk = 2 sprutor/veckan i ca 4 månaders tid väntar sedan längre mellanrum under 3 år). Årets första pepparkaksbak. I övrigt: jobb!

December: E's första gradering i karaten. Stolt kille (och mamma)! :-) Pepparkakshusbygge hos grannen. Julfest med jobbet uppe i Läppstiftet. Go-live på mastodontprojektet (Norge). Jul som infaller på bästa sätt = max antal röda dagar man kan ha. Mycket välbehövlig vila. Nyårslunch hos grannarna (vi är för kvällströtta för annat).

Så vad tar jag då med mig från 2012 ...?  Tja, vad jag inser är att jag återigen springer mot den där väggen. Dags att bromsa. Ett mycket klokt beslut för att vara jag att inte dessutom lägga på mig skolarbete när jag visste att jobbet skulle bli som det blev *klappar mig själv på axeln*. Jag skall tillåta mig en paus även våren 2013. Jag skall söka in i april och sedan ta nytt beslut i augusti igen. Vad jag behöver är också mer av "flum" - måla, meditera, fotografera, filosofera. Jag skall se vad jag kan hitta för eventuella kursutbud eller ställen där jag kan få påfyllning av detta. Och just det ja, mindfulness.

Bloggpaus?

Nej, så är faktiskt inte fallet. Det är bara livet som rusar på i höghastighet. Eller livet ... nej, livet står helt still (backar?). Det är mitt jobb som rusar på i en sådan höghastighet att livet måste stå still. Jag hoppas och tror att ljuset i jobbtunneln finns någonstans i januari. Ser jag inte ljuset då så är det dags att dra i nödbromsen. Livet bör vara prio 1. Punkt. Inte jobbet. Sakta (nåja) med säkert (ja) suger situationen musten ur mig och jag återupplever många av de symptom jag aldrig mer vill ha. Denna gången är jag dock väldigt medveten. Jag djupandas när jag inte får luft nog och magen knyter sig. En morgon tog jag en medveten "sovmorgon" för att alls klara att ta mig till jobbet. Jag kände redan på söndagen att jag inte skulle finna styrkan att ta mig till jobbet som vanligt. Vis av erfarenheten lyssnade jag faktiskt på min kropp.
Ja det var väl det jag har att rapportera. Ingenting förutom jobb händer just nu i mitt liv. Har varken ork, lust eller tid. Men snart ...!

Efter regn kommer solsken

säger talesättet. Efter denna september hade jag börjat tvivla. Men så plötsligt en dag så händer det - sol en hel helg! Så när maken och sonen var iväg på karateträning tog jag min kos ut i skogen på promenad. Visserligen var underlaget sankt i överkant men vad gör det när man har gummistövlar? Om bara gråvädret håller sig undan kan hösten vara otroligt vacker.
Får jag lov att bjuda på lite höstfägring:

Min energitjuv

Detta inlägg kommer att bestå av en hel massa "skitsnack" och gnäll över en viss person. Jag vill varna för detta redan nu så de eventuella läsare jag har kan välja att sluta läsa här.

Jag har en person i mitt liv som jag för länge sedan insett att hon är en stor energitjuv (för min del). Igår blev det bara så otroligt uppenbart. Jag hade bjudit hem henne och en till på middag samtidigt som jag hade fått en inbjudan till lite tjejmys hos en annan. En krock alltså. Då det andra tjejmyset startade tidigare än min egen middag befann jag mig där i ca 1,5 timma innan jag behövde gå hem. Vi hade så trevligt och hade givande konversationer både djupa som dråpliga. Alla nivåer alltså. Väl hemma och denna person intar huset så känner jag hur jag blir tröttare och tröttare. Det står mig upp i halsen.

Varför?

Enligt mig har denna människa ingen empati och är bara intresserad av sig själv. Gårdagskvällen samtalsämne bestod till 95% bara om hennes jobb. Så snart vi pratar om annat så leder hon in det på sitt jobb igen. Det må väl vara hänt om hon skulle prata om sitt jobb ... Det är sättet hon pratar om det som får mig att bli så trött. Alla gör fel, ingen sköter sitt jobb (förutom hon då). Hennes chefskollegor jobbar på fel nivåer och vissa nya chefer är så orutinerade som kommer från "vischan" och har ett helt annat chef-skap än det som enligt henne är rätt. Hon tycker de gör fel som låter sina undersåtar fatta beslut, de är ju faktiskt chefer och bör bestämma. Hennes egna undersåtar är klåpare som aldrig gör rätt så hon gör om deras jobb. De på andra avdelningar kan inte sina jobb. Chefer skall inte ha "köks-tjänst" (tillhöra grupper som skall hålla köket på arbetsplatsen ren) för det är slöseri med pengar då de har högre löner.

På detta sätt har hon klagat på allt och alla på hennes arbetsplats i alla år. Arbetsplatsen har vuxit och består nu av många filialer och många medarbetare och chefer. Ändå är det fel på alla. Att det alltid finns några "nötter" på en arbetsplats är inte konstigt. Men då alla under alla år alltid har varit det så undrar jag hos vem problemet ligger. Jag förstår om hennes undersåtar inte gör ett bra jobb. Har man en chef som aldrig är nöjd och inte låter en ha ansvar så ger det absolut ingen motivation till att göra sitt bästa.

Hon är tyvärr så här privat också. Det är hon, hon och hon och andra får anspassa sig. Hon nervärderar (säkert omedvetet) dem omkring henne. T ex när jag var sjukskriven för utmattning fanns ingen förståelse hos henne eller uns av empati eller ens sympati. När hon senare började få diverse symptom som tydde på samma diagnos försökte jag uppmärksamma henne på detta och gav en hel hoper med tips och råd. Jag vet i och för sig att det är svårt att ta till sig när man själv sitter där men det kunde hon när hon fick samma tips och råd från annat håll (en inhyrd konsult). Han var plötsligt super smart och hade så mycket att komma med ... exakt samma saker som jag hade sagt innan. Men då kom det från mig och min egen erfarenhet och min samtalscoachutbildning (2 år lång) värderade hon till 0 (jag tillhör ju den skaran som förblir mindre värd och mindre vetande än henne).

Ett annat exempel som alltid har gnagt i själen på mig (och fortfarande gnager) är när sonen föddes. Hennes kille hade gjort slut några månader tidigare och hon var fortfarande ledsen och ringde jämnt. Jag lät henne ringa och prata och prata och prata ... Ni som har barn vet hur förskräckligt trött man kan vara den första tiden men jag lät henne hållas. Om jag yppade någonting om sonen så fortsatte hon prata om sitt. Så jag slutade prata om min nyfödda son. Några år senare fick jag slängt i ansiktet att "det verkar som du skäms för din son".  !!!!!!!!!!!!!!!! Hon har visserligen inga barn men för i h-vete!! Finns det någon endaste mamma i världen som skäms för sitt barn? En ren total förolämpning! Mitt icke-pratade om sonen berodde ju helt på att hon aldrig ville lyssna eller brydde sig.

En liten petitess i sammanhanget men som också visar på hur hon "tänker". Vi var på en semesterresa i Medelhavet. Vi var ombord på en badbåt och hade placerat våra handdukar på soldäck. Då jag hamnade i hörnet vid en reling = skugga från 2 håll drog jag ut handduken mer mot mitten för jag ville sola. Då tyckte hon jag var egoistisk för andra på båten ville ju också sola. "Andra" = sådana vi inte kände och som inte alls klagade över att jag låg något närmare dem. Om hon nu tyckte jag var så egoistisk så kunde hon väl ha lagt sig oegoistiskt i skuggan då!

En annan semester då min värld i princip rasade samman och jag bröt ihop och grät (för första gången i mitt liv framför någon) så fick jag en klapp på axeln men beskedet att hon hade det jobbigt också .... och så började hon prata om sitt jobb igen. Den 3e personen som vid detta tillfälle var med oss blev skitförbannad - vilket kändes enormt skönt måste jag säga.

Tyvärr har jag inte mod och kraft (eller vilja?) att ta mig ur denna relation. Hon har funnits i mitt liv sedan klass 1 i lågstadiet.

Phu! Nu har jag fått ur mig det och kan förhoppningsvis tänka på annat.

Paus?

Jag har tydligen en bloggpaus.
Jag OOORKAAR inte blogga just nu.

Så vad har hänt sedan senast då?
... ööhh?

• Jo jag har haft semester (?) Jag vet att jag var på Rhodos i alla fall och att det var skönt där. Den vilan raserade jag med att börja jobba ca 4 timmar efter jag kom hem.
• En vecka ägnade vi åt att storröja och åka till tippen.
• Jag har valt att inte plugga (bra val!) detta året.
• Jag skall börja på en akvarellkurs (räknas inte som att plugga).
• Jag har ägnat mig åt en jobbig hosta i ca 4 veckor (varje familjemedlem har gjort det samma men inte under samma veckor)
• Sedan kommer jag inte ihåg mer (jag är förvånad över att jag kommer ihåg det jag gör).
• ... jo jag har jobbat

På tal om jobb så kom jag ihåg en sak till (som borde varit nr 1 på minneslistan). Jag fick avbryta en Norge-resa pga svärfar var dålig och intagen på sjukhus. De stängde av alla livsuppehållande maskiner och sade att det inte fanns mer att göra. Han skulle inte vakna upp mer. Så fel de hade. När de gav upp så vaknade svärfar och undrade var han var. Nu är han tillbaka på hemmet igen :-)

Och pappa (med KOL & skröpplig) låg inlagd med lunginflammation då vi var på Rhodos (ingen som talade om detta för oss). Även han är dock bättre nu :-)

Ärver man ensamhet?

Jag tror man gör det. Man lär sig de sociala spelreglerna hemifrån. Jag bävar för den dag då en av mina föräldrar måste lämna jordelivet för då blir den andra helt ensam. De har inga vänner att tala om, allra helst inte min mamma. Hon har sin syster ... men om någonting händer henne då? Jag frågade mamma en gång vad hon skulle göra om (när) pappa går bort. Svaret var att hon skulle visst se människor för hon skulle åka och handla.
Så ledsamt.

Jag själv då? Äpplet har då inte fallit långt från trädet i detta sammanhang. Jag har bekanta men inga vänner. Det visar sig allra mest vid högtider som midsommar eller nyårsafton. Vi här hemma ståtar alltid med 0 inbjudningar till någon. Bjuda in själva? Nä, jag vet med mig att jag (vi) skulle vara ett 2:a hands val och skäms då för att "tvinga" hit någon.

När jag synar mina relationer i sömmarna ser jag att jag aldrig har haft en relation på lika villkor (vare sig med en man eller kvinna). 2 ggr behövde jag och ville öppna mig för en vän för att få tröst. Första gången var jag nog 10 år. När jag kom till min vän var hennes nya bästis där. Jag gick hem igen. Andra gången var jag väl ca 26 och mitt destruktiva 6 år långa förhållande hade tagit slut. Jag åkte hem till en vän men kunde inte förmå mig att säga ett ljud. Hon märkte ingenting, i alla fall frågade hon inte. Vid ca 35 års ålder bröt jag vid ett tillfälle ihop, jag kunde inte hålla emot. Vännen som var med då klappade mig på axeln och började sedan prata om sig själv igen. Jag antar att jag får skylla mig själv då jag alltid låtit andra prata men aldrig öppnat min egen dörr.

Med kvinnor känner jag mig bortkommen. De skapar vänskapsband som jag inte har förmågan att skapa. Jag har alltid varit accepterad i alla sammanhang men jag har aldrig varit med på riktigt. Jag har fysiskt varit med men man kunde lika gärna ha varit utan mig. Det skulle inte varit någon skillnad. Så har det alltid varit.

Med män har jag ett konstigt förhållande. Jag har aldrig haft svårt för att få en man. Jag har lättare för att prata med män än kvinnor. Men synar jag mina förhållanden i sömmarna har de aldrig blivit till av rätt anledningar. Förhållandena har alltid varit ojämställda och då pratar jag inte om könsförhållandet.

Hur skall jag kunna bryta detta mönster så inte E ärver ensamheten? Jag önskar honom lycka i sitt liv. Jag önskar honom nära relationer. Innerliga relationer. Många relationer. Jag önskar att han slipper känna sig som "andra-sorterings-gäst" i sociala sammanhang. Jag önskar att han slipper känna den smärta som ensamheten ibland kan orsaka.