... min läxa *varnar känsliga för egoinlägget*

som jag fick av min "coach" igår på skolan var att skriva en dikt/brev till mig själv. Så here goes!

Vem är viktigast i mitt liv?
Det inte så självklara svaret är jag själv
För var skulle jag vara utan mig?
Vad skulle jag vara utan min kropp?
Det är dags att börja tacka den!
Tacka min kropp för den skyddar mig
Tacka för allt härligt jag har fått uppleva i den
Den har ju till och med skänkt ett liv!
Min kropp vill mig mitt bästa
Den vill mig inget ont
Så det är dags att se den för vad den är
En gåva
Hela mitt liv är en gåva
Och jag är unik
Det finns ingen annan som jag
Många kan fylla mina arbetsuppgifter
Men ingen kan fylla min plats
Det är dags att jag slutar trycka ner mig
Det är dags att jag slutar tycka illa om mig
Varför skall jag vara min egen mobbare?
Varför skall jag vara min största kritiker?
Nej, det är dags att lämna det åt andra
Och istället tycka om mig själv
För om inte jag gör det …
Så låter jag ju ingen annan göra det heller
Tack min kropp!
Tack mig själv!
Tack för att jag finns!